Lugn och ro, ingen stress, kontakt med djur...

Det är roligt att märka att Natural Horsemanship finns lite här och där i nejden. Fast man inte ser eller hör så mycket av det så finns det nog ändå. Fler och fler tycks söka sig till en... naturligare... kontakt med hästarna. Det är antagligen svårt på större ridskolor där så många ryttare blandas och samsas om alla olika hästar. Det skulle kanske kräva en hel del förhandskurser, innan man var beredd att rida med natural horsemanship i tankarna, speciellt om man lärt sig på "traditionellt" sätt tidigare.

Men också på ridskolor kan NH få utrymme och bit för bit kan eleverna få en liten inblick i NH som de kan ta med sig när de går vidare, kanske skaffar egna hästar, eller annars kommer i kontakt med andra. Har man en gång fått se en mjukare linje i hästhanteringen så vill man inte gärna gå tillbaka till det gamla, det känns liksom fel.

Fick från sidan, liksom i misstag, se och höra en ridlärare i hennes hästhantering idag, helt privat, utanför ridlärarjobbet alltså. Och jag smålog där jag gick en bit bort, blev lite varm inombords när jag hörde hennes väldigt lågmälda samtal med hästen som hon just tränat och skrittat av. Det var en gemytlig stund mellan en ryttare och hennes häst. Har man en sån ryttare/hästmänniska som ridlärare kan man vara rätt nöjd...

 



Det börjar bli dags för påskbakelser med videkissor. Eller hur?

Nåja, det är inte sagt att jag "orkar" i år, men visst är de charmiga :). Fåse om familjens yngsta kock inspireras att göra nåt... Hon har sin egna charmiga idéer...

 

Hur som helst är det vår, med sol en dag och världens värsta snöväder nästa dag. Och i hagarna och på ridplanen är det plask och gegga som gäller...

 

Var chaufför ikväll igen när den yngre hästtjejen skulle bygga bana till morgondagens hopptävling. Riktigt trevligt var det så där på lördagskvällen, efter en snabb salladsmåltid från marketen, att dels hjälpa till att bära hinderstöd och ta det som ren motion, och sen mocka lite skit från utebanans gegga samt runtom på stallsområdet. Kanske det blev en aaaaning snyggare tills i morgon. Allt är bra motion och frisk luft. Det kontot bör fyllas på så ofta som möjligt nu för att man ska komma igång igen tills första ridlektionen efter fem månaders paus. Är det verkligen så länge sen jag trillade av?! Men nu är det i alla fall planerat in en lämplig grupp att åter kravla upp på hästryggen. Hoppas det går bra.

Ridrädsla och hästrädsla är nåt som då och då kommer upp i olika artiklar i hästtidningar. Hur de ska hanteras av de som lider av det och hur de ska bemötas av utomstående. Det finns säkert många bra sätt, och varje människa är ju olika så det behövs fler sätt.

En sak som jag tror är viktig är lugn och förståelse av utomstående. Speciellt om den rädde ändå behöver/vill hantera hästar, konfronteras med rädslan. Jag kom att tänka på det här då i lördags (det som jag berättade om i förra inlägget) när jag helt plötsligt skulle hantera "stora" främmande hästar och det tillsammans med en person som jag egentligen inte alls kände eller visste något om. Jag slängde ju ur mig redan från början nåt om min rädsla, lite flummigt sagt. Trots att hon var ung så kunde hon hantera situationen bättre än många äldre skulle ha kunnat. Jag har ibland mött total tystnad/ignorans när jag påpekat min rädsla, eller lite nedlåtande "men det är väl inget att vara rädd för, de är så snälla så" (vilket ju aldrig kan vara en förklaring när man hanterar ett 400 kg:s djur som har naturliga instinkter och har bråttom in till höet, eller kanske till grannhagens snygga hästtjej...).

Men hon sa: Jaha, ja, men jag kan också ibland bli sådär... Men vi får ta och börja med... Vi får hjälpas åt...

Lite: so what, det här fixar vi nog tillsammans. Och ändå inte nedlåtande.

Och sen att hon förblev lugn, gav mig utmaningar, men (som jag insåg efteråt) kom och kollade att jag fixade situationen och visste vad jag skulle göra och att det blev gjort rätt. Samtidigt som hon låtsades göra nåt annat vid sidan om och bara invänta att vi kunde gå och hämta följande hästar...

Sen när det blev dags för en av de "besvärligare" hästarna, som dessutom stod tillsammans med flera andra i samma hage, "bråttom in till höet", så förklarade hon bara lugnt hur vi skulle göra, att jag bara behövde agera grindvakt först, sen skulle vi ta de två sista tillsammans. Det blir lugnast så.

Hon var så klok. Ärlig. Omtänksam. Och ändå inte det minsta "daltande".

Läste att det skulle ordnas en föreläsning för tränare med ämnet "ridrädsla" och hur en tränare/ridlärare ska kunna hantera den situationen på rätt sätt. Det är verkligen bra att den saken poängteras, diskuteras, tas fram i ljuset så att fler blir uppmärksamma på det, för det är kanske rentav rätt vanligt även bland vanare ryttare.

Nu vet jag ju hur svårt det är att säga rätt saker åt rätt person. Att just för ögonblicket förstå hur viktigt en viss sak är för en människa. Jag har säkert många gångar "viftat bort" sånt som en annan så gärna hade pratat lite mer om och på det sättet har jag gjort honom/henne ledsen och ensam med sina funderingar. Så kanske en föreläsning om förmågan att lyssna, försöka förstå och välja sina ord skulle vara på plats. Även om man inte är tränare eller ridlärare utan bara en "vanlig" människa...



Hästar in från hagen, täcken av, grimma av, varsågod och ät ditt mellanmålshö.

Den här bilden på ett alldeles otroligt vårfiilishästtäcke från Google får illustrera gårdagens hästdos.

 

Jag var bara chaufför och skjutsade familjens yngre hästtjej till stallet för ett planeringsmöte. Själv var jag halvt stallsklädd, halvt inte. Hade bl.a. glömt handskarna så jag hade bara ett par pyttesmå reservfingervantar på mig. Tänkte putsa utsidan av stallet lite, hö som blåst runt och nu kommit fram i vårsolen, lite skitrester från parkeringen efter föregående dags hästtransporter osv osv.

 

Men så den första jag möter är stallägaren/ridläraren som sätter mig i jobb, frivilligt förstås. Och medan en träning med utomstående tränare pågår inne i manegen så får jag hjälpa hon som har kvällsturen att ta in hästarna, både från ridskolans stall och det privata stallet.

 

Eftersom jag inte kände hästtjejen så bra, så var det första jag sa: Jag har ju en tendens att vara rädd för hästarna... Hon som själv hade egen häst och en hel del erfarenhet i bagaget sade bara helt lugnt: Ja men då kan du ju börja med XX som står i en egen hage. Och sen får du ta MM som också är snäll att hantera. Okej. Jag visste ju att XX var "sjukledig" och alltså hade en hel del energi i kroppen, och att MM har en viss "titt-förmåga" och hade sett hur han kunde spurta runt i hagen med svansen högt uppe i vädret om han var på det humöret, så jag svalde ett par gånger och sa OK.

 

Okej, jag hjälpte till med sju hästar. Täckena av. Och jag märkte hur jobbiga vissa täcken var, eller rättare sagt fastsättningen. En av de större finnhästarna som också var lite extra "bökig" i boxen hade bältesfastsättning framtill, alltså två remmar som satt ordentligt fast i söljor... jag som febrilt famlade efter karbinhakar eller nåt... fick börja pilla med spännena. Nåt my style, men det gick.

 

Efter det hann jag ännu fylla ett antal hösäckar till nästa dag, och föra ut några portioner i hagarna, innan jag fick återgå till chaufförsyrket :).

 

En helt otrolig overklig känsla efteråt. Frisk luft, hästdoft, lite utmaningar, och lite nytt, men massor av häst... Så bra jag mådde inombords på kvällen. Även om kroppen var trött, är inte van att hantera alla de där tunga täckena, och så var det ju förstås spänningen då man inte kände hästarna så bra...

 

Tidigare på dagen hade jag också hunnit en liten runda till grannstallet och fått känna på riktig vinterpäls som börjar få vårfiilis :). Kom nog hem med lite päls här och där :)... Så ska det vara den här tiden på året!

 

Vårfiilis?

Dags att väcka upp trädgårdshandskarna ur vinterdvalan. Eller nåt i den stilen.

Och jo, bilden är inte från i år, även om det nog finns tydliga början på scillor i deras varma blombänk. Knopparna har de ännu inte skuffat upp, om de inte gjorde det idag när det plötsligt var varmare än hittills i år.

 

Nä, kanske inte riktigt vårfiilis än. Men jag sökte efter den enda hela lövkrattan vi har, den har nog försvunnit nånstans. Kvar finns två med söndriga tinnar, men det går nog att dra ihop lite skräp med dem, och mer än så behöver man nog inte räfsa mellan snödrivorna än. :)

 

Den sena hösten gjorde ju att en hel del städarbete blev ogjort för mig, eftersom jag plötsligt fick en månads sjukledigt med krycksällskap. Och en av de första sjukdagarna kom första snön, så nu märks det en hel del konstiga saker i olika hörn. Krukor med icke-utplanterade blomplantor osv. Ska bli lite intressant att se vad som övervintrat och vad man absolut inte ens kan ana vad det är. :)

 

Låter kanske som om jag inte har så stora planer för trädgården. Jo, men de kommer senare, närmare hösten :). Lite som med porslinskursen, när vi har två kurstillfällen kvar får man världens bästa idéer om vad man ska måla, men hinner förstås inte...

Coffee or not coffee ska jag måla på kaffekoppar med fot, tänkte jag häromdan. Fåse om jag hinner... Först hade jag tänkte måla fem olika landskap på ett stort vitt ovalt fat som jag hittade på ett loppis. Vi har visst fyra kurstillfällen kvar... :)!

Björklav, laav juu, eller näver in my life...
Den här bilden är flera år gammal, men kunde ha varit dagens. Med sol, vårvinter, snö i bakgrunden och, ja, vårkänslor.
Var ute å plumsade i snön ute på en åker nedanför huset just, och såg märkliga hål i snön, ca femton centimeter i diameter, grästorvor uppslitna runtom och nergrävt alltså ända till markens fjolårsgräs. Men inga spår runtom.
Vi kom fram till att det troligen varit katterna som tassat på skaren och plötsligt hört mössen krafsa under snön. Katten hade antagligen gjort som räven brukar, tagit ett hårt skutt så att skaren gått sönder och sen har den försökt krafsa åt sig musen innan den hunnit undan. På ett annat ställe syntes små "skyttegravar" ringlandes i snön från ett av hålen. Troligen offret som försökt smita undan.
Men det här är bara gissningar, förstås.
Vår är det hur som helst. Oberoende den kalla vinden.
Stallet nästa. Åskådare fortfarande...