"Visst kan man göra en del roliga saker med en touchpenna, men det går ju inte att jämföra med riktiga skrivdon." ... skrev jag, och: "Här är vi utan el just nu så man leker så länge batteriet räcker till."

Och så låtsades jag rita av garnnystanljuset som lyste så jag skulle se vem som satt vid bordet och var katterna var... och så ritade jag tabletdelen av min lilla laptop-hybrid-tablet.

Visst kunde touchpennan vara rolig om man experimenterade lite med den först så man blev van med sättet att hålla i pennan osv... Den känns onekligen lite klumpig. Dessutom måste man se efter så man inte låter fingrarna eller handen toucha skärmen samtidigt för då blir det liksom nåt helt annat...

Men jo, elen var borta ca tre timmar, så det blev lite hungrigt innan man fick fixa maten. Jag fick börja söka fram fler ljus, tänkte att om jag börjar riktigt ställa mig för långt elavbrott så kommer den säkert snabbare tillbaka. Och så var det.

Gott Nytt År på Er i alla fall! Hoppas Ert 2015 blir ett bra år!
Jag har åtminstone fått lämna bort kryckorna. Någon ridtur har jag inte än vågat mig på. Behöver väl träna upp både styrka och balans lite mer först. Men sen kanske...

Ett Gott Nytt Hobbyår önskar jag också, med många bra stunder med favoritsysselsättningarna, oberoende vad det är man mår bra av. En promenad. En fotostund. En sticksöm. Ett virkprojekt. En stund vid en vävstol. Ett pappersarbete med sax och lim och färger. Eller i stallet. Vad det än kan vara.

Teckenspråk.

En hand och en tass får illustrera dagens inlägg.

Om ni googlar på Signmark så får ni upp en hel del häftiga youtubeklipp som en annorlunda musiker lagt opp.

 

Signmark rappar nämligen på teckenspråk. Och det är faktiskt både intressant och lärorikt och fint att se den rappen. Själva sången står någon annan för, tror jag, om jag inte missförstått det. Men han illustrerar musiken så otroligt bra med sina tecken. I Like!!

 

Speciellt låten Fighting är speciell för där är många teckenspråkliga med i videon, och då inte bara döva, där finns även Finlands förra president Tarja Halonen och en minister, Pekka Haavisto, det finns barn och ungdomar. Jag tror texten var rätt bra också, även om jag inte kollade upp den helt och hållet.

 

I kommentarsfälten till videorna såg jag en del funderingar kring vilket teckenspråk han använder. Det som inte alla vet är ju att det finns finskt teckenspråk, rikssvenskt teckenspråk, finlandssvenskt, engelskt, amerikanskt osv osv. Onödigt kan man tycka men så är det. Lärde jag mig också på en grundkurs en gång.

 

Men helt klart sevärda videor tycker jag! Googlar men lite mer får man säkert reda på mer om Signmarks bakgrund och hur han kom på att börja med det här.

 

Tummen upp för Signmark som ger musik åt en grupp som annars står utanför den världen! Och som hjälper oss andra att få lära oss lite om deras värld... Och om ni undrar över bashögtalare som syns emellanåt i videorna så har det antagligen att göra med basdunket som är så viktigt för honom för att han ska hänga med i musiken i rätt takt, basen känner han ju med kroppen.   

Hemgjord fil och mysli/flingor, eller förmiddagsmellanmål för en sjukledig.

Det är det dags för just nu. Filen för frakturen och för att det är fräscht och magen säger tack, tack. Myslin för att det är gott och kanske eventuellt lite nyttigt, trots alla sötningsmedel som finns med. Och pausen är inte heller ohälsosam.

Filbunken brukar jag ofta dela med katterna. Eftersom det ryms ganska mycket fil i den, och katterna är så snåla på fil, så får de ta hand om det översta lagret fil som jag rör ihop så den blir jämn. På så sätt får jag rum med mer mysli på filen också :).

Bloggarens bilder och ord kan ljuga väldigt mycket.

Jag kom på att när jag hade med den här bilden för nån dag sen och pratade om "paus i julpysslandet" så var det just en sån där extremt skev bild av verkligheten som är fullt möjligt när man bloggar. Ingen vet vad som egentligen händer. En bild och ett fint ord och alla kopplar ihop det med ett härligt julskimrande hus där julvärmen är närvarande och "stjärnorna gnistra och glimma".

Inget avslöjar att sommargardinerna ännu hänger i fönstret och köksbordet är fullt av vardagligt skräp som tidningar, läxböcker, papper, pennor, kataloger, datorer... Tomtarna och julstämningen finns nog bara i julkalendrarna som samlats i sitt lilla traditionella hörn högst uppe på hörnskåpet (så att inte katterna nattetid kan nosa sig fram till chokladen...).

Det är visst lillajul alldeles snart. Eller första advent. Men jag undrar om det är så smart att byta gardiner i fönstren, sträcka sig halvt fördärvad vid upphängningen, stå en timme vid strykbrädan när man borde vila "sina frakturer"... Ingen har sagt nåt... Vi ska se vad det blir.

Men att bilder kan ljuga är dagens lärdom :).

Bastväskan fick en innerväska/ett foder av polypropylene eller nåt man kanske förr i världen skulle ha kallat "non-woven". (Eller blandar jag ihop två olika saker nu?)

 

Det var så att jag egentligen plockade bort en del gammalt skräp och hittade en reklamväska som jag fått på någon mässa att plocka broschyrer i och plötsligt klickade det till i hjärnkontoret och jag "såg potentialen" som det heter. Storleken var perfekt vilket ger bastväskan möjlighet att växa i den mån materialet tål, och så gillar jag de ordentliga handtagen. En liten vit reklamtext på fodret gick bra att tuscha bort med svart penna.

 

Men, konstigt nog, är nog det här också en plusgradersväska. Men det betyder bara att jag är en person som planerar bra. De som ska ha egentillverkade jultomtar i olika former brukar ju också börja med dem mitt i sommaren, medan andra inte ens kan stava till ordet jul :).

Paus i julpysslandet hemma. For till jobbet idag för att kolla om det skulle gå att börja jobba på allvar. Har ju sjukledigt ännu denna vecka, men borde väl börja ställa in mig på jobb. Röra på mig och testa vad går, och vad går inte, vilka rörelser ska jag vara försiktig med, på jobbet...

 

Körandet gick bra trots skumpig väg och glashalt i vissa kurvor. Men sen på jobbet onödigt mycket strul med att hämta tunga mappar, sätta tillbaka, hämta fler, bläddra, sätta tillbaka, springa till kopieringsapparaten för kopiering, sen till datorn, till bordet, räkna, tunga mappen här och den andra där, och så mitt i allt detta en krycka i handen som inte får glömmas, för då stiger jag fel...

 

Nä, ingen höjdare, ska nog vila ett par dagar till, ta det lugnt, inte stiga i och ur bil alltför mycket, inte stressa, bara röra på mig i lugn takt och undvika vissa rörelser ännu. Sen ska det väl kanske gå att börja försiktigt igen på måndag. Siktar på det.

Det som fick mig att börja flabba när jag startade min arbetsdator var att jag försökte toucha den hela tiden, för att få "kursorn" dit den skulle :)! Jag har ju en helt vanlig dator där med vanlig skärm, det var nog ett par andra också som såg mina touchningar som fick dagens skratt...

Tacka vet jag min LillAsus här hemma :)!

Kaffe Fassett är ju en färgstark person, med grått hår :) numera. Har absolut inget med den här bilden att göra !! :D!

Kom att tänka på honom härom dagen när jag försökte pussla ihop en del restgarner och loppisgarnnystan till nåt som kunde bli nåt helt och lite större än en pannlapp... Han blandar ju friskt både färger och tjocklekar och former. Ingen ordning alls. Förrän tröjan är klar. Då ser man plötsligt en fin helhet. Om man inte ser på baksidan... för jag läste för länge, länge sen att han inte är nån hejare på att fästa trådarna ordentligt när han plockar in garnstumpar i sina stickningar. Å andra sidan har han väl nån som jobbar åt sig och sköter den tråkiga biten vid behov. Men han inspirerar helt klart, googla på hans namn och kolla in de bilder ni får fram! :) Jag brukar bli glad...

För mig härom dagen då så sökte jag mera garn till magtröjevästen alltså. Hade redan börjat sticka på en ärm med ett garn, men var inte nöjd, så jag dök ner i garn-lagret på nytt och voilá hittade ett loppisnystan som jag aldrig trott jag skulle få användning för, men det var antagligen så billigt att jag inte kunde låta bli att köpa... Färgen var exakt en lite mörkare nyans av själva västen, så det torde passa. Återstår att få den klar... Men eftersom jag hade bara ett nystan och västen borde få två lika långa ärmar så började jag med att dela nystanet, vilket var lite knepigare den här gången (har gjort det så många gånger med mina restgarnnystan) eftersom garnet hade en blandning av mohair och var rätt lurvigt och knutade sig väldigt lätt, men nu har jag två lika stora nystan! Bara att sticka!

Gamla handarbeten. Ett är halvfärdigt, det lila-rosa. En bastväska (virkad tillsammans med bomullstråd som förstärkning) saknar ännu foder och handtag. Det ljusgråa underst blev en varm liten trekantssjal som jag använt många kalla vinterdagar som extravärme under jackan, väldigt bra, trots att det är stickigt mot huden, men mellan tröja och jacka är det perfekt, smidigt, inte klumpigt. Till sist det jeansblåa. Blev en "magtröje-väst" inte riktigt som jag tänkt mig, men har nog använts ändå. Ingen favorit, men...

Nu har jag trasmatteväskan också nästan klar. Ett foder behövs, och ett sorts lock. Sen är det bara att vänta på plusgrader :). Vänta nu, det är ju plusgrader... men väskan är hur som helst somrig så den får vänta tills våren.

Idag började jag fundera med virknålar, grangrönt garn, julrött garn och ett foto av vårt hus. Fåse om jag får fixat ett julkort av det? Som jag tänkte fota och beställa julkort modell vykort av...

Det jag egentligen tänkte skriva är: jag trivs med att få pyssla och handarbeta, hittills under sjukledigheten har det gått bra. Men nu börjar jag ana att "folk" tycker jag borde börja röra på mig mer, ta mig ut mer, göra mer nytta... Och då är det inte roligt längre. Inte så att jag inte skulle vilja göra nytta, men jag vet inte om det är så klokt ännu att göra nåt på allvar. För om jag glömmer bort min fraktur i ivern att göra rätt för mig så kan det hända att jag tar ett för snabbt steg åt något håll och då vet jag inte om jag hålls på benen... Och om det eventuellt kan förlänga läkningstiden att bråka för tidigt... Och inte heller hjälper google mycket... Förutom att jag läste idag att man ska känna sig rätt stark i benen och röra sig rätt obehindrat innan man börjar köra bil efter en dylik fraktur... Så jag väntar nån dag till?

Sociala medier... är egentligen rätt så osociala i verkligheten... åtminstone om man jämför med... verkligheten.

 

Jag menar, vad är att "surfa på nätet och olika forum" i jämförelse med att sitta och prata över en kaffekopp eller en sticksöm?

 

Har tänkt på det nu under sjukledigheten när jag haft "all tid i världen" att sitta vid skärmen och sen märkt att man känner sig ofta tom när man släcker skärmen, har inte fått ut nåt av surfandet.

 

Men när en syster var på överraskningsbesök/kaffe en kvällsstund så var "eftersmaken" nåt positivt som håller i sig flera dagar och överraskar en då och då när man minns det. Som när en god vän ringer, även om samtalet bara skulle vara nån minut, så kan det samtalet innehålla mycket mer och hålla i sig mycket längre än flera timmar på nätet oberoende hur positiva sidor man surfar runt på...

 

Jag har märkt att till och med ett handarbete kan göra en mer tillfreds än datorns alla möjligheter. Då har jag förstås inte testat skype och såna mer direkta kontakter.

Nåja, det här är säkert en självklarhet, men nåt ska jag filosofera över :)!

Såhär såg den gamla trasmatteväskan ut, till och med axelremmen är av flätad mattplast så den är definitivt en sommarväska :).

 

Nu var jag just på jakt uppe på vinden (trappträning med en krycka alltså, allt för att snabbt komma igång och kunna gå tillbaka till jobbet...) bland klädpåsar. Sökte gråa avdankade jeans, men hittade inte just de som jag hade tänkt mig. Men när jag var på väg nerför trapporna igen så kom jag på att jag har en grå jeansväst modell längre som jag inte använder mer, så jag kan säkert kapa lite grått jeanstyg därifrån och...

 

... ska nämligen, har planerat att, förstärka sidsömmarna på väskan med en bred remsa grått jeanstyg runt hela, och på det sättet får jag samtidigt ett stadigt tyg att fästa metallringarna i som handtaget med karbinhakarna sen ska hakas fast i. Hoppas min idé fungerar, har ju inte testat alla detaljer.

Mattplast som alltså plastmattor är vävda av och som jag alltså är på väg att använda i min nyaste trasmatteväska som jag berättade om senast, det går ju snabbt sönder, spricker, när det blir minusgrader och plasten behandlas lite oförsiktigt. Det vet man ju om man dammar en matta som varit ute i minusgrader tillräckligt länge. Kvar i snön finns små plastbitar, och gör man samma misstag flera gånger så brister plasten och det kommer hål i mattan. Alltså...

 

Väskan jag håller på med blir alltså en plusgradersväska, även om det bara är ca sju varv som jag stickat med själva plasten. Men det skulle vara lite tråkigt om den gick sönder bara för att man inte bryr sig om materialets egenskaper... Konstigt uttryckt, men det finns visst ett talesätt som säger att "he ska länger havas än järas". Alltså en sak man tillverkat ska hålla längre än det tog att tillverka den. Annars är det dåligt uttänkt, planerat eller gjort. Så tänkte man visst förr, och då tog det ju rätt länge att till exempel tillverka träpinnar till en handhöräfsa. Men de skulle vara gjorda så att de höll att räfsa med då också...

 

Nåt att tänka på... Jag undrar om jag skulle få godkänt... 

Splitternya mattrasor som kommer när man köpt ca åtta meter matta på rulle, delar den i två delar och drar bort mattrasor så pass mycket att man kan knyta fransar i båda ändarna på de två nya mattorna. De mattrasorna, i det här fallet både plast- och "tyg"trasor, har jag förr också stickat en liten sommarväska av. Nu blev det lite mer trasor att sticka av så kanske det blir en lite större "gucci"-modell, haha! Hade loppisfyndat ett intressant väskhandtag i vitt konstläder med karbinhakar i båda ändarna som jag hittade mitt i allt i en påse idag, skulle eventuellt vara precis vad som behövs till den här väskan... Återstår att se om det lyckas..

Sommarens såpbubbla ser nog väldigt skör ut. Men lillkissen som just höll på att upptäcka världen hade kul att springa efter dem...

Idag borde jag gå på jakt efter mina strumpstickor. Vet inte vart de har hamnat. Har jag månne så många sticksömmar på hälft? Borde nog investera i åtminstone två uppsättningar till av olika storlek, så jag har i reserv... även om jag skulle hitta de jag borde ha.

Månne jag skulle våga mig upp på andra våningen idag, ensam? Jag menar, det är lite spännande ännu det här med kryckor och trappor... Fåse hur balansen verkar, den är avgörande i såna fall... Inte falla, alltså. På vinden har jag alltså en stor väska med garnnystan, rester, och där kunde eventuellt gömma sig några stickor.

Pyttipanna, pyttipanna, kan man få fast i Havanna,
eller i Japan i en hamn, men då har den annat namn.
Pyttipanna, pyttipanna, och det vattnas i din mun - slurp!
Den får blickarna att stanna på mänska, gris och hund.

... sjöng SåsoKopp i tiderna. Och slurp måste jag verkligen säga då jag tänker på just den här pyttipannan! En av de absolut godaste matportionerna jag någonsin ätit. Dottern i huset överraskade mig med att sätta den här tallriken framför mig, vet inte om jag var sjuk, eller annars bara borta, eller stressad för något speciellt, men när jag kom till köket och skulle tänka på maten, så fick jag slå mig ner med min favoriträtt gjord på hennes alldeles speciella sätt. Mums!!

Pyttipanna lärde jag mig uppskatta under studietiden. Högskolans kök serverade nämligen den godaste pyttipannan någonsin och i jätteportioner. Själv lyckas jag aldrig riktigt lika bra, även om det nog oftast är gott. Det beror förstås på vilka ingredienser man råkar ha att ta till.

Men som sagt: den här portionen är nog helt klart ännu bättre än högskolans version. Och så är den dessutom hemmagjord, vilket är ett plus. Tack till kocken!! :)

Hemkärnat smör. Av 3 x 2 dl gammal vispgrädde.

 

Googlade på recept på gammal grädde men hittade inget nytt (gamla alternativ var pannkaka, inte intresserad, eller plättar, goda joo men passar inte att stå vid spisen så länge med kryckor).

 

Så var det nån som gjorde smör av det hela. Och javisst! Det finns ju den risken att man vispar grädde för länge och så blir det smör om den är för rumstempererad. Sagt och gjort...

Vispade, och genast jag började röra i smeten med sked så visade sig vasslan. Bara att slå bort och röra lite mer. Vasslan samlade jag upp i en skål, tänkte att om inte annat så kanske katterna blir förtjusta i drycken :). Det blev kanske en halv liter vassla.

 

Sen skulle ju smöret tvättas också med kallt vatten. Slog dit vatten i två omgångar men sen orkade jag inte fler gånger. Skulle kanske ha behövts mer tvätt för att få bort "vasslesmaken"? Eller hur är det?

 

Sen var det saltet. Lade dit flingsalt som jag finmalde mellan fingrarna, men var väldigt osäker på hur mycket. Så det blev på mindre sidan. Men resultatet ser ut som smör och smakar smör så kanske man vågar använda det?

 

Log för mig själv när jag rörde om och slog bort vasslan, för jag mindes en gång när min mamma kärnade smör och påpekade att det ska bearbetas så bra att det inte syns vattendroppar i smöret när man använder det. I det här smöret syns nog vatten-vassle-droppar. Så inte godkänt för försäljning kanske :). Men kul att testa!

Orkidéerna lever inte i symbios med varann, fast det ser ut så.

Men jag behöver låta dem få vara nära varann så jag minns vattna båda om jag nån gång minns ta fram vattenkannan :).

Som synes finns det många luftrötter också. Och de är ofta mål för lillkissens hoppövningar även om jag varnat honom att han råkar illa ut om han tar tag i dem och drar ner blommorna.

Ska månne luftrötterna vara ett tecken på just att jag vattnar väldigt sparsamt... nya blad kommer högst ett per år. Glad över dem hur som helst! Norrfönster är det som gäller. Tillsammans med den blåvita saintpaulian som jag visat upp här några gånger. Såg just att hon får nya knoppar nu igen, fast det är bara nån vecka sen jag tog bort de sista torra blomresterna... Undrar om hon tar farväl, eller om hon bara är livsglad...

Det blev vinter mitt i allt!

Och här sitter jag inomhus för sjunde dagen i rad. Vågar mig nog inte ut med kryckorna i den här sörjan och ojämna underlag. Har inte alls gått ute sen jag kom hem från läkaren för en vecka sedan. Känns fel. Fel också att inte komma sig iväg till stallet ikväll när familjens yngre hästtjej har lektion. Men det var ju sagt i läkarutlåtandet att det var speciellt viktigt att ta det lugnt 7-10 dagar eftersom ju inget är gipsat eller med stödförband, måste bara lyssna på smärtan. Och i stallet ska man ju nog vara beredd att snabbt ta ett steg åt sidan, vilket jag inte är så värst duktig på nu...

Men sen skall jag nog börja testa mera. Har ju vågat mig ner till duschen i källaren ett par gånger i alla fall och upp till vindsrummet där frysen finns. Så framsteg, framsteg...

Saknar hästarna, stallet, friheten att gå vart jag vill när jag vill.
Men samtidigt kommer en lyxkänsla över mig mitt i allt när jag får den hjälp jag behöver av mina stabila kryckor, när jag kan diska och laga mat alldeles själv, när jag kan sy och planera gardin alldeles själv, jag kan själv!! Visst är jag begränsad, men jag kan mycket själv!
Sånt som man i vanliga fall inte alls reflekterar över...

Mitt hobbyrum drömmer om hästar och ridning, med sticksöm eller synål i handen, eller med fingrarna spelande över tangentbordet. Och sen då, när jag får slänga kryckorna, då...

Så gick det till, på ett ungefär. Och det gick snabbt. Och manegegolvet kom snabbt emot.
Bilden ritade jag snabbt med pekfingret på paintprogrammet på min lilla platta. Det sägs vara terapeutiskt att rita och berätta om otrevliga saker. Kändes nästan så när jag fifflade till bilden.
Så nu har jag sjukledigt fyra veckor framåt. Hoppas att det inte blir så lång paus innan jag får börja köra bil i alla fall...
Hästen är liten och trevlig,  men kanske lite ovan och osäker. Ryttaren var inte heller tillräckligt van. Borde rida mer... :).
Måste återfå hästkontakten snart, mycket snart.
Men först blir det nog några dagar sticksöm, penna och papper, kanske pensel och träföremål, eller nåt annat. Hoppas att det inte kommer otrevliga överraskningsföljder så här i efterskott.
Läkaren sa medan hon skrev febrilt om mina symtom på datorn: Hästar är kloka djur... och fina! Jag var först alldeles stum. Hade väntat mig världens utskällning för att jag i min ålder håller på med sånt... :). Kändes som om hon förstod mig...

Kom just från ridskolan. Familjens yngre ridtjej hade sin lektion idag. Jag var bara assistent, vilket inte alltid är så roligt, man vill ju rida själv också!

 

Idag var det en rätt stor häst i tur, som brukar vara irriterad när man ska sadla och ställa henne i ordning. Jag har ju gått en inledande kurs i hästmassage, inte så att jag skulle kunna, men så att jag vågar röra i hästarna på det sättet också och har märkt att man kan få gensvar av massagen.

 

Jag fick helt plötsligt för mig idag att börja massera hennes mankam medan ryttaren ställde allt annat i ordning. En sak jag fick riktigt skarpt koncentrera mig på att göra riktigt lugna rörelser, andas lugnt, tänka rofyllt och ha mjuka händer. Man är ofta inne i en stress hela dagen, ska hinna, ska göra, och också när man ställer hästen, den ska vara klar i tid, inget får strula. Så det blev stor koncentration på V-i-H-a-r-A-l-l-T-i-d-I-V-ä-r-l-d-e-n.

 

Hon sänkte huvudet och började tugga, och jag tänkte, får inte göra för mycket nu före lektionen, hon ska ju vara energisk då...

 

Sen efter lektionen fortsatte jag med hals och bog, och det var världens sötaste gensvar jag fick när hon böjde på huvudet mot min sida, snusade på mina händer med halvslutna ögon som om hon undrade "vad håller du på med egentligen, sak samma, fortsätt du bara".

 

Jag blev så glad att kunna ge nåt positivt åt en ridskolehäst som ska följa schemat, klara av alla sorters ryttare, alltid nån ny som hanterar på ett annat sätt...

 

Jag undrar om jag inte fick ut mer av massagen ändå, än vad hästen fick...

 

(Bilden har däremot inget med den hästen att göra. Den pälsen är en helt annan, helt underbar päls, på en helt annorlunda häst.)

Vilken tur att jag har en blogg som nån i misstag googlar sig fram till genom att söka på "amaryllisknölar"!
Annars skulle mina knölar ha frusit fast där ute i trädgården nu! Hade helt glömt bort att jag hade nåt sånt också i trädgården bland allt ogräs och halvtomma krukor...
Men som sagt, nån googlade på amaryllisknölar och kom in på min blogg, och jag såg sökordet och hejdade mig mitt i andetaget, amaryllis??? Oh, skräp! Var hittar jag dem? På med pannlampan, ut i trädgården med en liten hacka i högra handen och en tom kruka i vänster hand, hu, vad det känns skarpt på marken, minus fem var det visst redan!!
Men jag hittade dem, hackade upp dem, förde ner dem i potatiskällaren och satte mig vid datorn igen.
Det är lite som att låta det förflutna påminna en om vad man borde göra nu, jag påminde mig själv för två år sen att ta upp amaryllisknölarna idag :).
En annan sak är det om de överlever vintern och orkar blomma, jag har inte precis skött om dem i sommar...

Men i morgon är det ridlektion, så då får jag fundera på nåt helt annat...

Hästar och ridning, ja...
Idag har det varit friskluft från halv 9 på morgonen till ca kl 16 på eftermiddagen. I ösregn, i gyttja, i smådugg, i uppehåll... bland hästar, ryttare och bommar och höga hinder och åskådare och goda smörgåsar i ridklubbens kantin och choklad och kaffe och mockarutor...

En toppendag egentligen.

Trots att man kommer hem med genomvåta fötter, fuktiga kläder och inte hunnit äta riktig mat på hela dagen.
Och trots att man gick och värmde upp en häst (ledde) på världens gyttjigaste utebana, medan ryttaren var inne i manegen och gick banan med de andra tävlande.

Efter det nöjet gick jag helt enkelt in i spolspiltan och spolade av mina byxben och skor :)!
Eftersom jag hade softshellbyxor på mig som tål lite regn så tyckte jag det var det bästa. Man måste ju se till att man ser ens lite representabel ut.

Det var alltså en klubbtävling med klasser allt från bom till 110-120 cm:s skräckinjagande :) oxrar och kombinationer.
Så det var intressant att följa med. Och roligt att få vara en liten del av det hela.

Men åh, hur ska man orka vänta till nästa ridlektion??? :)

Får väl ty mig till sticksömmen tills dess...
Eller kanske sy en väska av kaffepaket... det var ju den där tantvarningskursen i morgonkväll igen... fåse vad jag lyckas få till stånd där! :)

 

Sibirisk Klematis kanske? Minns inte exakt, men nåt arktiskt, nordpolaktigt var det nog för att den ska klara sig här hos oss :). Och den här bilden är inte alls gammal... Like!!







 

En grå katt njuter av solen på hopen av gamla gråa stockar och bräder. Oj, vad jag är glad över den här bilden! Han höll mig sällskap när jag rotade i morotslandet i somras. I LIKE! :) 

Blodnävan gör skäl för sitt namn i höstskrud... En suddig mobilbild, men måste bara testa överföringen av mobilbilder till min lilla Asus.

I trädgården är det rörigt till max. Har inte fått alla burkar in och inte planterat... Ja, jag tänkte plantera ut nånstans i nåt ledigt hörn ett par tre nejlikor som blommat i "balkonglådorna" vid fönstren. Ifjol slängde jag ned en nejlika, och surprise, surprise! den blommade i år :)!

Märker att mitt trädgårdsintresse ändrar. Energin finns inte där på samma sätt längre. Vackert nog att se på blommor och blader, men att göra nåt nytt... ?

Har nog ett stort rörigt hörn där ogräset bråkat alldeles för mycket med de planterade blommorna... Hörnet har varit "problematiskt" i minst tjugo år... alltså redan före min tid. Och jag har inte precis lyckats hålla emot ogräsinvasionen bättre... Men eftersom det ändå är problematiskt gör det väl inget om jag drar upp det mesta, låter gräset ta överhand, eller?

En annan sak, mina morötter fick mask i år, i ett hörn av landet, och jag tror nog jag vet vem man ska skylla det på... :/. Så nästa år då. Hur gör jag då? Hm, den som lever får se.

Men en ny sticksöm har jag satt igång av loppisgarn. Har redan stickat några långa varv på rundsticka, och rivit upp allt igen och börjat på nytt... Fåse... Åtminstone har jag nåt att ta i händerna sådär appropå om jag hamnar och vänta på nåt utan att kunna göra nåt annat vettigt.

Hästar däremot... och ridning...

Nån gång i forntiden hade jag vackra stilleben i trädgården på hösten :). Bilden är gammal. I år hade jag nog fram den här krukan, men där bodde sockerärter och hela krukan hamnade lite i skymundan.

Jag har inte just alls hunnit öppna ögonen och se de vackra små detaljerna i höstfärger. Prins Gustav hade jag nog sått i våras...

... och går man på skattjakt i favorithörnet där ute så ser man nog något riktigt klarblått någonstans mellan de glittrande höstfärgerna och frodande ogräset. De är tappra de här prinsarna!

En som överraskade i höst var klematisen vid bonsaiträdet...

... som just nu har en massa blålila blommor som sträcker sig rätt långt upp längs den (för)vridna bonsaistammen (=fläderbuske).

 

En annan överraskning är att båda orkidéerna blommar för fjärde gången! Skulle inte tro det själv men tror jag har skrivit om det här så många gånger så det är nog fjärde nu :).

 

Och varför skriver jag så mycket nu då?

Jo, jag köpte en Asus tablet hybrid minilaptop och måste ju installera, sätta igång, osv, kolla alla funktioner och sånt...

Vet inte än om jag är nöjd, men kanske nöjdare än om jag skulle ha köpt en fullstor laptop, eftersom jag är van med en liten behändig undangömbar minilaptop. Fåse. Verkar funka i alla fall!

 

Åter till näringarna, som man brukar säga, här ska kokas makaroner, igen... :).



Det lyckas inte att skriva mer. Vet inte hur jag ska.
Datorn håller på att ge upp, säkerhetsprenumerationen tar snart slut.
Den lilla laptopen borde antagligen bytas ut mot en nyare, snabbare, ändamålsenligare mojäng.
Allt har sin tid, och små datorer tar slut efter tre fyra år, sägs det, tror jag, och min är tre fyra år nu.
Men var hittar jag en liknande, med praktiskt handtag :)?

Det lyckas inte att skriva mer.
Trots att jag gärna skulle berätta om dressyrlektionen för nån vecka sen, när jag fick rida min vita springare och för första gången gjorde skänkelvikning i trav, sådär bara, i förbifarten. Tack vara välutbildad och tålmodig häst.

Jag skulle också gärna skriva om en del nya galna idéer i hobbyväg.

Och så skulle jag ta några fina foton i trädgården och smälla upp dem här och skriva nåt prosaiskt.

Men det lyckas inte.
Jag är trött på datorer som är långsamma. På kameror som alltid har tomma batterier och som sen ska kopplas till datorn för att man ska få in bilderna här. Och trött på allt som tar onödig tid så man inte hinner göra det man egentligen vill och mår bra av.

Så det lyckas inte att skriva. Fast jag skulle må bra av det.

Hur mycket kan man skylla på femti-plus-krisen?
När ska man sluta gnälla?
Okej, jag drar ett streck över gnället och koncentrerar mig på det som är positivt... Om det går.
Och så fortsätter jag en annan gång. Kanske :). 

 

 (bilden via google från tiveden.se som saluför turridning med islandshästar

"Jag minns den första gången, jag minns det som igår... " den första gången jag i vuxen ålder satt på en hästrygg och skulle trava... Min brorsdotter "jobbade" på ett islandshäststall och skulle ge mig en kort introduktion i skritt och trav och styra häst. Det var skumpigt tyckte jag :).

Den 6 augusti var det dags för andra gången på islandshäst. Vid ett stall ca en timmes bilfärd söderut. (Inte långa sommarlovsutflykter behövs för att göra nåt annorlunda :)...) Nu har jag ju ridit en hel del sen den första gången och var på så sätt inte direkt nervös, men ändå... Kunde inte hjälpa att jag var lite spänd inför tölten och full fart galopp på häst jag inte kände...

Min kompis som red efter mig tyckte jag såg löjlig ut i tölten bakifrån. Jag var på vippen att fråga reseledaren också hur man ska sitta i tölten. Men jag tänkte att jag bara sitter med i rörelsen. Ett ögonblick lutade jag mig kanske aningen bakåt i min strävan att söka balansens mittpunkt och då var det som att trycka gaspedalen i botten på en vältrimmad bil, direkt upp i högre växel :)! Jag sökte mig tillbaka till föregående position i sadeln och hästen svarade genast med lugnare tölt. Otroligt känslig häst!

Sen var det tänkt galopp på en raksträcka i skogen. Men "min" islänning tyckte att passgång var trevligare, för henne? eller för mig? så det där välbekanta galoppgunget hittade jag aldrig, men snabbt gick det! Inget problem med att hänga med den lite större hästen framför som galopperade i full fart. Och ändå satt jag ner i sadeln i nästan orörlig sits. Förklaringen fick jag efter "galoppsträckan": din häst tycker mer om passgång än om galopp, åtminstone på såna här kortare sträckor. Sa reseledaren. Så därför satt jag så bekvämt!

Nu är det inbokat en tretimmarstur (familjens yngre hästfantast tyckte att det skulle bli för lång paus med ridningen när hennes ridskola börjar med höstens lektioner först om nån vecka), med samma islandshästar inkommande helg, så jag har åter nåt att vara nervös för... Kan inte hjälpas att min ridrädsla lurar bakom hörnet... måste bara acceptera den, försöka behärska den och fortsätta med det som jag trivs bäst med: hästkontakt...

Den här bilden har cirkulerat på facebooksidor här och där.
Jag tycker den är helt fantastisk och passar alldeles utmärkt här i mitthobbyrum!!

Lazar Angelov heter en som visat bilden på sin sida.

Efter att jag använt biceps-maskinen strax innan fälttävlingarna när vi var med och kapade ris som skulle bli vackra bågformade rishinder ute på terrängbanan så hade jag så sjuka armar på ett konstigt sätt. Nu vet jag vilka muskler jag hade använt :)!

Ett hemmagym av bästa sort.

Undrar vilka muskler jag använde i morse när jag rensade bort lupiner och tistlar och en massa stort långt gräs från ett skräphörn? Åtminstone fick jag en rejäl blåsa på lillfingret pga att jag använde fel handskar... Not nice, men vad gör man när man jobbar alltför sällan med händerna så de inte tål nåt mer... :).

Humlen är som vackrast nu (den här bilden är gammal... ): en två meter hög tjock pelare som börjat få de typiska kottarna. Hade ju försökt mig på en port häromåret. Drog ett kraftigt rep från pelarens topp till en närliggande vägg och fick på så sätt ett grönt tak över porten. Det var jättemysigt. Men när sensommarens stormar kom så rev de ner alltihop eftersom humlen var tung, pelaren inte tillräckligt stadigt ner i marken (tre videstavar sammanbundna upptill och nertryckta i triangel räckte inte till) så det var inget lyckat koncept. Jag fick klippa av repet och sätta in en stadigare påle mitt i pelaren. Nu har den hållit och är som sagt fin. Men nog skulle det vara kul med en port. Grönskan är så fin! och sen till hösten när höstfärgerna börjar spraka... Fåse om jag hittar på något bra system...

Mitt skogssmultronställe, som alltså är vilda skogssmultron från barndomshemmets skogsbacke planterade i ett stenparti mitt på gräsmattan, är fantastiskt också i år. Vintern var ju lite mystisk, och jag var rädd att jag täckte över stenpartiet lite för dåligt, det kom ju ingen direkt snö, men smultronen frodas.

Sen hade jag ju på skoj i höstas flyttat några smultronplantor till ett helt annat hörn, ett vått hörn, av trädgården. En liten fyrkant med stenar runtom. Där har jag också fått plocka några riktigt saftiga och stora smultron. Den rutan lär nog bli lite större i höst, eftersom det våta hörnet inte annars riktigt blir till nåt med vanliga blommor...

 

"Nävor in my life " var ett projekt som jag fixade för nåt år sen, en lien bänk med olika nävor i mitt favorithörn (läs: råddigt, blandat, rörigt, roligt, överraskande) i trädgården. 

Nu råkade det sig så att jag var i måndags  på ett kvällstorg och strövade bland diverse loppisbord och drogs av någon anledning till en grön plats med många olika krukor och lådor. Där hittade jag plötsligt två en ny näva till min samling. Tyvärr visste inte försäljaren namnet på den, vet ju inte heller om alla nävor har namn. Men den är en ny sort sen ett par år tillbaka, med mörkröda-lila blad och blå blommor. Den ska bli intressant att se nästa år (om den överlever). Och så en rosa näva till, har ju nog en redan, men kände på bladen att de här var kraftigare, strävare och ... annorlunda. Utgår ifrån att blommorna då också är lite annorlunda. Nej, jag mindes fel, det var ju ingen näva den andra! Det var ju en mörkröd stjärnflocka! Måste korrigera mig nu... Men nu ska de två planteras nånstans dels med de andra nävorna, dels på nåt annat ställe där inte frosten är för våldsam! Fåse om jag lyckas få bild på dem...

 

Med en bild lånad från nåt på webben som heter Prästängskuriren ...

... tänker jag på en jättestor svart häst, lik den på bilden, som jag red några gånger privat när jag just hade lärt mig de första grunderna, deltagit i två klubbtävlingar och annars bekantat mig med häst-och-sånt.

... och får konstatera att det är alltför sällan att rida bara en gång i veckan. Den här veckan var det så myket annat program så det blev bara i tisdags och nu sen nästa gång blir först nästa tisdag. Men man får anpassa sig ibland och godkänna fakta. 

Den som väntar på något gott...

 

Läste på levmerpamindre.blogspot.com (bloggen intressant, väl värd ett besök!) att bloggerskan testade en ny grej i sitt potatisland i år. Hon satte ner nya gamlapotatisar/sättpotatis vartefter hon tog upp nypotatis, eftersom hon hade gamla utväxta potatisar i sin källare. Och tänkte då att hon får nypotatis ännu en gång i höst ifall vädret är gynnsamt.

Låter intressant, och kostar inget att prova, tänkte jag, så jag har just idag satt potatis, ca en halv bänk, bara som test. Fåse om något alls kommer. Det är ju det där med blomningen och den allt tidigare uppdykande nattfrosten som kan bli ett problem. Återstår att se! Påminn mig med en fråga om jag inte minns redogöra för resultatet :).

(Bilden annars från bioresurs.uu.se via google sökmotorn).

Jag har skrutit över blåvitt förr, men den är bara så gullig när den troget år efter år trotsar min usla blomskötsel och visar blomsterfägring i norrfönstret. Den har två orkidéer som sällskap och de har också varit inspirerade att blomma, trots att jag inte har en aning om hur de ska skötas. Men jag glömmer dem väl tillräckligt ofta. Fast hur länge som helst kan man väl inte vanvårda dem och ändå "belönas" med "färgprakt på långt skaft" :). Nu såg jag åtminstone att de ena orkdén igen har en ny blomstängel på kommande som jag får försöka stöda sådär varsamt så den inte bryts. Like!

Den här har också märkt att det går att blomstra till sig. Och genast blomman torkar så syns ett början till zuccini. Inte för att jag tror att de orkar/lyckas så bra, hoppas inte de ruttnar bort... Vacker i alla fall! :)

Gårdagens Gripenberg avklarad! Blev nästan förvånad själv, brukar alltid lämna ett hörn eller två som inte alls blir klara. Nån retsam uppslagsfråga som jag inte orkar bry mig i... Men nu tror jag nästan att jag har 100 % rätt!

Det här kunde ju vara en bild på bigfoot och mig när vi strider om pennan, men det är från en randomblogg från google, katterochkorsord.blogspot.com. Och hade det varit bigfoot så hade det ju synts också när han greppar pennan att han har stööörrre tassar :). Men fin och gullig bild!!

Jag hade nu bara som ärende att säga att korsordet blev klart. Och vad det har med hästar att göra? Jo, Gripenberg hade ju nog fått in en hel del hästrelaterat material, nästan så man kände "aromen" :)!!! Tack för det, Gripenberg!!

(Bilden från tunturisusi.com, inte "min" häst men väldigt lik...)

En härligt glad och pigg finnhäst, precis lagom stor för att kännas stark, och lagom liten för att inte kännas för stark (där lurades jag nog, men det är en annan sak) blev min kompis för en timme i går på ridlektionen. 

Det var tänkt att jag skulle ha en svart springare som jag aldrig "råkat ut för" tidigare, men sen i sista stund, när jag stod vid anslagstavlan och läste mitt öde för de närmaste timmarna, så kom ridläraren och sa att hennes finnhäst behövde motioneras ännu idag, medan den svarta springaren redan fått motion på förmiddagen, så om jag vill byta? Och jag var inte nödbedd, som det heter. Visst ville jag byta, jag hade ju testat finnhästen ett par gånger tidigare, bland annat när hon just kommit till ridskolan och ännu var ett "oskrivet blad". Då kände jag mig osäker på henne, men kanske det skulle vara annorlunda nu...

Jag blev inte besviken. Finnhästen var glad och framåt, men ändå inte så mycket att min ridrädsla slog till. När det mot slutet av ridlektionen blev galoppfattningar så var hon nog väldigt framåt, hon hörde ju sin "matte" ridläraren prata om galopp, så hon ville börja genast, och inte vänta tills vi kommit till det bestämda hörnet där vi skulle fatta galopp. Men med mycket halvhalter och lite mer bestämda tygeltag så förstod hon nog vem hon skulle lyssna på. Sen hade jag ju inget emot att hon bestämde takten själv emellanåt. Hon behövde motion, och det fick hon. :)

Till sist måste jag ju också ta ett par rykttag i "min vita springares" box. Det verkade som om ingen ryktat honom sen han kom in från regnet, så jag rättade till en del av pälsen... Han hade ju varit så glad och positiv förra ridlektionen för fem dagar sedan när jag till min stora förtjusning fick chansen att sadla honom för lektion. I den här värmen som vi haft nu ett antal dagar var det nog en glädje att sitta i sadeln när han satte av i den ökade trav jag bad av honom. Det är sen en annan sak att det var tänkt bara 5-10 steg ökad trav, vi tog ökad trav i ett halvt ridhus vi :)! Det fläktade skönt, och jag antar han trivdes också...

Någon som vill träna lite italienska (med översättning) och som gärna läser om hästar och ridning? 

(bilderna från Google)

Då kan jag tipsa om en trevlig hästig mor-dotter blogg på båda språken med fina bilder som inte kräver översättning. 

Cavalli e ancora cavalli heter bloggen och jag förstår ingen italienska men allt går på två språk och som sagt bilderna är proffsiga och layouten riktig trevlig.

Jag blir glad när jag läser om deras hästäventyr, antingen det är på italienska klubbtävlingar eller nån terrängtur på nån finnhäst eller islandshäst på semestern här i Finland.

Jag ska nog lära mig italienska än, om inte förr så när jag blir pensionär, det är ett så vackert språk...

 

... som t.ex. att rida på ridlektioner igen. Länge sen sist, men nu har jag varit på två lektioner och bokat in fler. För att inte tappa bort mig i konsten. Att inte tappa gnistan, den gnista som tar fart när man försöker få en styv och "jag kör bara på fyrkantspåret"-häst att böja sig mjukt i alla hörn och in på större och mindre volter. Glädjen att få se hästens öron vinklas vartefter man rör i tyglarna eller petar med hälen "vad var det du sa jag skulle göra?". Och att sen få höra hästen frusta nöjt när musklerna småningom mjukas upp och den börjar kännas både lyhörd och spänstig.

Nåja, det där lät ju nog bättre än vad jag klarar av att rida en häst, men nånting ditåt strävar jag till! Och mår bra av det! :) Mer sånt i mitthobbyrum!

(bilden från Google)

 

Mitthobbyrum har sommar. Blommorna i trädgården blommar antingen för snabbt så jag inte hinner se dem förrän regnet har mejat ner dem, eller så fick de aldrig den planerade starten pga kylan i juni. Men de hinner väl än. Kanske. Och jag hinner se andra blommor...

Sen härjar kattungen och de äldre katterna både i rabatter och kring krukorna så det ska vara stadiga blommor för att hålla. Det hör väl också till sommaren.

Och medan allt detta händer ute i den trädgård som jag en gång fantiserade skulle bli en "öppen trädgård" med fina stilleben och trevliga små blomkrukor och andra små udda detaljer här och där, så har dammråttorna kalas runt möblernas ben och under byråer. Även om kattungen gör sitt bästa att skrämma iväg dem.

Den här "dammråttan" låg en dag helt plötsligt i katternas vattenkopp. Genomdränkt. Jag tänkte att kattungen hade slängt iväg den i misstag i en våldsam lek, men så råkade jag se någon dag senare hur kattungen uttryckligen bar en pappersboll, som jag just rullat och kastat iväg åt honom, och stegade iväg rakt till vattenkoppen och släppte ner pappersbollen i vattnet :). Så det var tydligen en lek. Ett sätt att minska på dammråttornas framfart - tack för den hjälpen! - för en våt dammråtta flyger ju inte omkring i rummet på samma sätt som en torr :D!

... men sen sysslar ju mitthobbyrum med annat också...

Alltså, om nån blivit orolig för katten i förra inlägget...

Han kom igen. Lika sjuk, trött och icke-hungrig. Och vrålade då och då av magont.
Jag fick i honom lite mer paraffin, men väldigt lite, och han verkade ha stora problem.

Sent en lördageftermiddag, när han åter dök upp och såg lika sjuk ut, ringde jag närmaste veterinär. Hon var förstås inte hemma, rätt så långt borta. Men när jag beskrivit det hela, och förklarat att vi förra gången var till henne och hon "paraffinerade" den nedsövda katten, så sa hon att hon kan ringa till bya-apoteket och kolla om de har laxeringsmedel i lager. Efter en lite stund ringde hon upp och hade då sagt till bya-apoteket, som fanns på en bensinstation, att jag skulle hämta medicin. Per telefon informerade hon mig på sin knaggliga svenska hur jag skulle gå till väga...

På bensinstationen tittade de lite underligt på mig, ja, ska du ha det här i en katt så lycka till!

Det var dels laxeringsmedel via munnen, med spruta, en liten dos om dagen. Men också engångsdoser i andra ändan, en per dag, och så mycket vätska som jag får i honom.

Jag har ju inte "matat" nåt djur med spruta förr så jag försäkrade mig om att jag var ensam i huset innan jag började. Det var lite klottig, men konstigt nog gick det. Det verkar som om katten förstod att det var viktigt.

Efter tre dagars behandling - varje gång katten kom hem och gav sig till känna - så är det plötsligt en sgs frisk katt som springer in när man öppnar dörren, in i köket och undrar om han inte ska få nån godbit. Oj, vad glad man blir då! Vi har klarat ännu en pärs! Och jag har lärt mig lite mer igen...

Saknar den här Buffen enormt!

Eftersom vi har en liten minikatt som galopperar runt på köksgolvet så har den här stora Skurken tagit semester. Han tycker att han borde få vara enda herremannen bland kattfolket i huset.

Visst brukar han vara borta ett par tre dagar i sträck några gånger i året, men varje gång är jag sååå orolig att han ledsnat, att han råkat ut för nån björn, nån jakthund, nån räv, nån fyrhjuling som inte hunnit väja... Och jag går och ropar ute på gården, så ifall han gömmer sig nånstans i grannskapet så ska han höra att han är saknad... Löjligt kanske, men det är nu bara så.

Hoppas han dyker upp snart.

Den blomstertid nu kommer, och snabbt gick det.

En dag med över 25 graders värme, fukt, och så ett rejält åskväder på. 
Se, så har man plötsligt en gräsmatta som täcker alla löv och kvistar som man inte "hunnit" räfsa bort.
Och när man nu ska försöka få bort kvistarna så är de inväxta så man får slita och dra för att få bort dem. De är ju inte heller trevliga att få i fötterna när man går på gräsmattan...

Och det ogräs man skulle ha dragit upp innan den helt tog överhand, så det... har... växt... rejält...

Nuförtiden tycks det bli så varje vår... vet nog inte vad det beror på :).

Men vackert är det där ute. Annat kan man inte säga.

Ett mer eller mindre abstrakt hobbyrum?
Vad menas månne med rubriken? Och varför har jag ändrat namnet?

Jo, dels finns det ju trädgården med högst konkreta ogräs och blommor.
Och högst konkreta hästar i stallet, och handarbeten i hyllan.
Dessutom en massa väldigt konkreta förvaringslådor och -påsar med "hantverksmaterial".

Men i huvudet finns dessutom de hittills abstrakta idéerna, tankarna och planerna på allt man kunde göra i sitt hobbyrum. Och ibland känns hobbyrummet mycket mer abstrakt än konkret. Man hinner liksom inte med, det kommer en massa annat emellan, som bara inte kan vänta...

Det gäller att inte tappa fokus då. Att inte drunkna i allt måste. Att "fånga dagen", de där små stunderna då man hinner ett par räta och aviga, eller ett korsord, eller plocka upp en solrosplanta under fågelbrädet. Nästan medan man hänger upp tvätt, kokar potatis, eller nåt annat.
Ett  par minuter med en pensel i handen kan göra att man orkar resten av dagen. Och det är ju nog inte penseln som gör underverket, utan det att man stannar upp och hinner höra "livets röst" om man kan säga så...

Det har hänt sig att ett problem man grubblat på, vägt för och emot, rätt länge, helt plötsligt har löst sig, man har kommit överens med sig själv hur man ska göra... när man tagit handarbetet i handen och klirrat med stickorna en stund...

En kattunge modell 2006, är numera stor frass hos grannen en bit bort.

Nu har vi en lika liten kattunge, modell skärtorsdag 2014, som just nu ligger och sussar i en låda i hörnet av köket. Han var uppe och sprang hela morgonen, klättrade på en kasserad besticklåda (rolig att bita i när tänderna kliar), galopperade tvärs över hela köksgolvet, gjorde en tvärsväng och backade sen i låtsasrädsla för nåt pappersprassel. Sånt blir man trött av.

 

Hittade tre små penséplantor idag, när jag rensade en liten ruta där jag planterade vildsmultron ifjol höstas. Jag blev så glad att se de små kännspaka bladen. Måste bara plocka upp dem och plantera dem i varsin liten kruka i lilla växthuset, så de får bli stora och fina :). Sånt trivs jag med just den här tiden på året, när andra rensar rejält i bänkarna, slänger allt extra och gör rum för stora fina plantor. Då vill jag plocka upp en liten förirrad blomunge och ge den en chans att visa hur den ser ut när den blir stor :).

Nåja, det om det, bilden är i alla fall från google. Mina plantor hade bara en antydning till knopp ännu...

Våren jobbar för fullt.

Fixade morotslandet igår, tänkte passa på före dagens utlovade regn.
Tyckte det kändes kyligt när jag lade på fiberduken efter utfört värv, månne det blir för kallt för fröna?
Inatt fixade naturen ett tio centimeters vitt snötäcke över hela härligheten!
Visst blev det vackert... men det var kanske inte tänkt så... precis...
Fåse hur den här våren blir!

mvh. Idegumman

Stora tassar var det här. Men den nyaste medlemmen i kattfamiljen har "normala" tassar. Men är gullig ändå :). På skärtorsdagen kom han, jag tror det är en han, och hans leopardmönstrade rygg gav honom namnet Roar... :).

I övrigt så går jag på sparlåga. Av en massa olika orsaker. Eller så bara en... Hur som helst är det tyst här. Har absolut inget humör till nåt extra. Överlever just och just. Och då finns inte heller någon orsak att lägga ner den energi som inte finns på att försökaskriva nåt. Vet inte hur länge. Men tillsvidare. Bara så ni vet! :)