Välkommen till mitt hobbyrum!
Ursäkta råddet... mitt huvud är ännu råddigare :) och fullt av idéer och tankar.
Varsågod, här är en stol att sitta på.

Du kan ta katten i famnen i stället, eller lyfta ner den.
Hoppas du trivs!

onsdag 20 november 2013

Fjordingmanarna i höstsolen glittrar till... fast ikväll var det nog rimfrost och ingen sol, snarare månsken :).

Märkte att ridplanen var onödigt frusen, alltså endast skritt där. Men för mig passade det perfekt att promenera med fjordingdamen. Jag brukar inte rida just den här fjordingen så ofta, och hon väntade redan på kvällshöet, så jag lovade henne att det inte blir en tuff ridlektion utan en lugn promenad. Men jag avslöjade inte vad jag hade för träningsplaner...

Någon påpekade i förbifarten att fjordingens man nog borde klippas. Och det var då jag märkte hur kallt det egentligen var. Manen var lång, men den stod rätt så bra upp i alla fall, tack vare rimfrosten och isen. Så när jag började klippa var det inte så enkelt... har ni klippt is nån gång? :)

Okej, manen blev kortare, och hon stod lugnt. Jag var väldigt nöjd. Sen på ridbanan, när kompisen skrittade en annan fjording barbacka, så testade jag lite olika sätt att få fjordingen att lyda. Hur små gester räcker det med för att hon ska vända åt rätt håll? Och om jag går före med långt rep och saktar in, gör hon det då också genast, eller går hon tills mulen skuffar i min rygg? Jag trivdes väldigt bra med alla de här enkla små övningarna, testen, medan vi hela tiden gick runt, rakt, voltade, in mellan två bommar, över bommar, över små hinder... Hon fick åtminstone lite motion, trots tråkigt underlag, och jag tror hon var lite överraskad över den annorlunda "träningen".

Men sen, när hon såg kvällshöet ligga i skottkärran och susa förbi, så var all koncentration bortblåst. Bara att säga tack för idag och på återseende :). Men jag fick en liten hästdos. Fick testa lite enkla saker med en fjording som jag kanske inte känner så bra. Och så behövde jag inte frysa... Nöjd. Och kanske till nån nytta... Och jag tror faktiskt inte vi var riktigt oense en enda gång!

torsdag 14 november 2013

En virkad blommig spetskofta inköpt från ett postorderföretag blir, efter ett par års intensivt användande, uppriven eftersom det kom ett tråkigt hål på axeln, och eftersom jag i ren nyfikenhet testade om man kunde få ihop till ett litet nystan restgarn och det gick väldigt enkelt att riva upp halva ärmarna och halva fram- och bakstycket också, så blev det lilla nystanet restgarn rätt så stort :)!

Nu är det då lite osäkert vad det blir av garnet. En början finns till en tubhalsduk, eftersom garnet är så mjukt och färgen är så behaglig också. Och eftersom jag redan gjort en sån (också den av restgarn, fyndat på loppis) så jag visste vilket mönster som kan passa. Sen är det en annan sak om jag får den klar nån gång... Jag har hur som helst nåt smått och enkelt att ta i händerna när jag saknar en sticksöm!

Som ett förtydligande till bilden: av en kofta blir det ett stort nystan plus en skräppåse med oupprivbara rester, och av nystanet då eventuellt en tubhalsduk.

onsdag 13 november 2013

Höstsolen värmer kanske lite lite ännu ... åtminstone mitt på dagen.
Men häromkvällen när fyra ryttare satte sig upp i sadlarna hade solen redan gått ner och det började skymma.

Det var egentligen dags för en ridtur på plan, men eftersom den hade frusit till medan den var ojämn så var det inte så lämpligt att rida där just den kvällen. Så då blev det att traska ut i skogen :).

Jag har ju inte världens bästa mörkerseende, men det var ju fjordingen som skulle hitta vägen och så hade vi två stycken framför oss också, och så den minsta efter oss, sist i raden. Så jag trodde nog det skulle gå bra.

De första tjugo minuterna såg jag bra, och stigen var ju bekant. Jag visste var de besvärliga rötterna fanns mitt på stigen så jag gav lite längre tyglar så hästen skulle se bättre. Hon tog förstås chansen ett par gånger att ta en grankvist eller en riskvist att tugga på... Men efter de två gångerna hon lyckades så var jag beredd och det var slut på ätandet.
Där stigen var som jämnast blev det en skön travsträcka. Oj, vad alla njöt av den friska luften och den sköna fartvinden. Jag klarade nästan av att ducka för alla kvistar som var i ögonhöjd :). Däremellan fick jag ha huvudet sådär böjt framåt ifall jag skulle missa nån kvist, så att hjälmen i så fall skulle få ta smällen.

När vi småningom vände hemåt blev det åter trav på samma mjuka fina skogsstig som innan. Då såg jag inte längre mycket inne i skogen, men en fjording är ju ljus så jag tog sikte på den ljusa bakdel jag hade framför mig :). Träd och buskar såg jag inte heller så värst bra, men jag visste ju att hästen följde stigen, så jag höll in tårna och knäna lite extra för att inte fastna och så låg jag lite halvt över hästens hals i lättsits för att inte få nån otrevlig snärt i ansiktet.

När vi började trava på hemvägen så kastade fjordingen med huvudet ett par gånger, som om hon velat göra lite bakutspark och sen galoppera iväg, men jag skrattade bara och sa, vi håller oss bakom den där andra fjordingen nu, gumman, och hon frustade och höll sig i trav.

Den allra sista biten, när vi kommit ur skogen och red på åkersidan av en upplyst väg, så såg jag månen lysa så klart, och det var nästan en månskensritt, utan spöken :). Jag tror alla var nöjda över den lyckade skogsturen. 

onsdag 6 november 2013

Hand på hästpäls i höstregn.

En fjording väntade vid stallbommen och jag kunde inte bara gå förbi. :)
Fjordingen hade jobbat en stund på en åker, som hästar gjorde förrivärlden. Nu var det snart dags för kvällshö.

Med ett öga på hennes huvud/öron och en hand på manen började jag med den andra handen massera frambenen och bogpartiet. Bara lugnt och försiktigt, jag är ju ingen expert.
När jag rörde vid ett speciellt ställe på innersidan av frambenet höjde hon plötsligt det andra benet som i protest. Men protesten kom av sig när hon i nästa sekund gäspade den största och mest utdragna gäspning jag sett på en häst. Och så tuggade hon. Och så ännu en lååång gäspning.

Precis som jag läste i september månads Hästfocus igår :)! Vid massage kan det ibland komma en motreaktion, kanske en spänning som inte vill släppa,  men sen kommer oftast just de där avslappnade gäspningarna och tuggandet som tecken på att låsningar släpper och nåt börjar kännas bra.

Jag blev så glad att hon lät mig fortsätta med kontakten, sådär lugnt och enkelt, utan minsta protest, tvärtom mer tuggande. Hästkontakt som jag så väl behöver, tänk att det också kan vara bra för hästen!

söndag 3 november 2013

Liten näva, hög som en tändsticksask ungefär...
Stor näva...
Men det är samma planta, bara ett års mellanrum...
Eller kanske den har fröat av sig så rejält, det där vet jag inte.
Men nävor-in-my-life -bänken lär nog grönska nästa år också :).
Där finns ju också en blodnäva som gör sitt bästa att breda ut sig, samt en näva av okänd sort som jag ännu inte sett blomma, av någon anledning...

Var till skogen idag och plockade lite granris. Av de där halvdåliga kvistarna längst ner, som är torra närmast stammen men som kan ha fina gröna toppskott i alla fall. Av dem fick jag lite frostskydd till stenpartiet, minirosorna och en lilja som egentligen inte övervintrar ute på dessa breddgrader...

Skogsturen var trevlig i all sin enkelhet, och också det där att "ta farväl av trädgården", dvs bryta ner en del risigt och stökigt och förbereda huvudet för det som kan tänkas behöva åtgärdas till våren. Hejdå, tack för i sommar, sov sött så ses vi när solen börjar värma!