Påskhälsning till er alla... sänder jag här med en orkidé och en slöjdad kanin i liknande färger.
Månne det blir nån påskkaka i år? Kanske lite kladdkaka i muffinsformar, med vispgrädde och färggrann strössel på, i gult och ljusgrönt... Vi får se.
Men Glad Påsk! och Likt vårdagssol i morgonglöd... och Dina händer är fulla av blommor... Visst ska väl våren komma!

Snötyngda granar... är väl snart ett minne blott tills nästa vinter. Men på min lilla vas finns de kvar året runt, och påminner om den gnistrande kalla dagen och den sköna promenaden jag tog när jag slog följe med en fjording som drog släden på skogsvägen och sen satte av i taktfast trav ute på åkern...

Bjällran runt fjordingens starka hals lät så vackert ännu när ekipaget försvunnit ur min åsyn.

En upplevelse som inte är alla förunnat!

Gammaldags brevskrivning blev det både igår och idag. Hittade gammalt brevpapper med blåklockor och fjäril på och med likamönstrade sirliga kuvert. Så sött! Tjugo år sen köpta på ett postkontor som varit stängt i minst tio år nu...
Och så råkade jag i misstag köpa världens mest påskiga frimärken.

Som inte passar på vanliga fakturabrev på jobbet :). Så då blir det påskbrev! Två igår och fyra idag! Fler blir det väl inte eftersom de inte hinner fram till påsk, men det kan hända att jag skriver mer i helgen... För det var faktiskt roligt att skriva och att försöka skriva snyggt och inte bara rafsa ner nåt. Fåse om jag får svar :)!

I mitt hobbyrum kan man göra mycket annat än handarbeta. Fast egentligen: brevskrivning är verkligen handarbete, märkte jag, när armen så smått börjat värka...

Porslinsfärger på himlen. Vet inte varför jag tänker på porslinsmålning varje gång jag ser blått och rosa i härlig blandning uppe i skyn?

Årets porslinsmålningskurs är snart slut. Inte fick jag mycket målat. Kvar i lagret finns en hel del vitt porslin av väldigt varierande slag, kaffekoppar, kaffemuggar, skålar, fat, väggtallrikar och en skål modell större... Kanske nåt till nästa års kurs?

Det jag fick målat var inte skålen på bilden. Den är några år gammal redan, har silats fil i otaliga gånger :).
Men en liten assiett som en yngre familjemedlem för flera år sedan målade en stor stjärna på och med blåsippor som ram runtom, den har jag gjort klar med mina egna fantasier eftersom hon inte ville göra den klar själv. Det blev tio fjordinghuvuden med stiftpenna runt stjärnan, och så lite färg runt blåsipporna och en  "kedjestygnsram" ytterst. Fåse hur det ser ut efter bränningen. Kanske jag återkommer med bild...

Jag målade också ett par små skålar med myrtengröna kringelikrokar med släparpenseln. Så där bara, utan planering, utan något extra, bara för att få hålla i släparn också och få terapi...
Sen blev det också en liten vas med snötyngda granar... har jag kanske pratat om förr... kanske bild kommer... Tråkigt att kursen är så kort tid, för till saken hör att när kursen är slut är det som om målarintresset är bortblåst och inget målas förrän nästa kurs. Men allt har sin tid.

Att göra snöänglar har sin tid, att rykta bort vinterpäls har sin tid, att hitta vårtecken har sin tid... Tack för att ni tog er tid att läsa! Välkommen igen! :)

Fortfarande vitt i skogen runt fjordingen som travar fram med bolmande froströk ur näsborrarna.
Nåja, inte frost idag precis. Första dagen på länge som det kändes rent av varmt i solen även om vinden var isande kall runt knuten. Men vitt är det. Och vitare än det brukar vara den här tiden tror jag. Vanligare är det väl nog med lite smutsgrå snö i slutet av mars än den här kritvita nysnö som yrde ner häromdagen. Men visst är det vackert!

Fick en liten barbackatur idag på ridbanan. Lyxigt! Jag var nog mera avslappnad än förra gången (övning ger färdighet!) och vågade trava mer. Kändes som en liten seger. Känns lite löjligt, men så är det. Har mycket att jobba med när det gäller balansen.

Hemma igen på gården slängde vi oss i snödrivan och gjorde änglar, mest för att få bort lite hästhår från kläderna. Jag gjorde först en normal ängel, när man först sätter sig i snön och sen lägger sig ner på rygg. Sen märkte jag att jag kanske hade mest hästhår frampå, så jag ställde mig på knä i snön och slängde mig huvudstupa fram och gjorde en ängel den vägen också. När jag låg där så sneglade jag på snöytan och såg... en massa hästhår! :)

Terapidag vid stallet alltså idag. Med rejäl rykt, lite ansning av manen, och så ridturen. I vacker vårsol och med fågelkvitter som ackompanjemang. Bättre kan det knappas bli!

"Raanugarnets" nya liv... Det som jag hittade på loppis. Som fortfarande var lindat i "härvor", så jag fick lite jumpa när jag skulle göra nystanet: satt på kanten av en soffa med båda fötterna rakt fram och "härvan" utsträckt över båda. Sen var det bara att "vicka" fram garnet med en fot i taget och nysta försiktigt så inga knutar uppstod. Det gick inte att ha för bråttom, jag tror att knutarna hade en tendens att bli väldigt besvärliga av det här stickiga spretiga garnet...

En handledsvärmare är klar, den andra påbörjad, väldigt enkelt, men hur det fungerar i verkligheten återstår att se, och om de krymper väldigt mycket vid tvätt... Tänkte att om de är tillräckligt strama så ryms de bekvämt under ett par andra vantar eller handskar. Fåse... Jag hade i alla fall nåt intressant att fundera på! :)

Heter det förresten "raanugarn"? Ryagarn låter så grovt, det här är ju tunt!

 

Den här boken av Terhi Laurila läste jag för flera år sen, lånad från biblioteket. Fullspäckad av nytänkande (då) angående kontakten med hästen och hur man ska söka det gemensamma språket osv. Allt möjligt i den stilen och mycket mer.

Jag gillade tonen i boken mycket. Och därför stannar jag alltid upp när jag hör/ser nåt som Terhi Laurila sagt/skrivit. (Som bakgrund: Terhi Laurila är filosofie doktor, magister i jord och skogsbruksvetenskap, ridlärare och författare.)

Hippos är en finsk hästtidning som man får automatiskt om man är medlem i Finlands Ryttarförening. Den har förnyats en hel del de senaste åren och är väl värd att läsa, om man kan språket. Det finns alltid nåt intressant där. Och för det mesta finns en liten kolumn med, som just nämnda Terhi Laurila skrivit. Intressant.

Senaste Hippos 2/2013 hade också en Terhi-kolumn. Hon funderade kring kroppskontroll (kehonhallinta). Nuförtiden är ridundervisningen ofta nåt helt annat än det var när hon var ung. Det poängteras ofta hur man ska sitta, om vikter, om andning och om att påverka hästen med sitsen i stället för att driva så våldsamt med hjälper av olika slag. Allt det här är ju nog bra. Men som det för det mesta blir när mänskan hittar nåt hon tycker är bra, så bär det lätt av i nästa dike i stället...

Terhi funderade: En ridelev på ridlektion får i uppdrag att stanna hästen vid punkt C, men hon seglar sju meter förbi C därför att "hennes andning inte ännu var som den skulle". Eller en skicklig ryttare gör tio volter med en käpprak häst och jag (=Terhi) säger: men använd nu skänkeln så hästen förstår att böja sig, och ryttaren frågar: Men hur ska jag göra det utan att mina muskler spänner sig för mycket? Eftersom jag (=Terhi) anser att ryttaren sitter perfekt säger jag: sak samma vilken muskel du spänner bara du får hästen att böja sig!

Terhi menar: om man riktigt på allvar ska koncentrera sig på sin sits och sina små muskler så ska man rida utan stigbyglar, tyglarna i knut frampå hästen hals, och en skicklig longerare som har kontroll på hästen medan man själv koncentrerar sig på sitsen. Om det går åtta ekipage på lektionen och alla bara tänker på sina sittmuskler så lämnas hästarna vind för våg och trampar snart på varann i ett kaos. Hästen ska inte lämnas utan kontroll.

Sitsen är inte alltid lösningen heller, säger Terhi. Det finns ridelever som vill sätta upp stigbyglarna för att komma ner i sitsen och kunna påverka hästen, men jag kanske ser att hästen är spänd och behöver få slappna av innan det alls går att påverka den... Rid lätt trav tills hästen mjuknar! Säger Terhi.

Terhi säger: Jag vill ha mer av två saker i ridundervisningen idag. Det ena är att lyssna på hästen, inte bara på sin egen kropp. Om hästen säger till att det där passar inte mig idag, jag är för styv, jag har ont... så hjälper det inte med hur stor finjustering som helst av sitsen. Den andra saken Terhi vill ha är ridglädje. Vart har alla glada galoppsträckor tagit vägen? Hopp över en stock? Full fart framåt på mjuk skogsväg? Försök hålla sig i sadeln utan att grubbla över sitsen? ...

Terhi avslutar med en fin knorr: De allra bästa ryttarna genom tiderna var indianer och de mongoliska herdarna. Kan ni föreställa er Sitting Bull eller Attila i full fart på sina hästar, funderandes på vilken rumpmuskel de månne spänner för mycket...? :)

Själv får jag ta åt mig lite av det här funderandet. Inte för mycket av en sak, ensidighet är alltid ett steg till det sämre. Så det var säkert helt ok idag på ridbanan när jag gav den gamla fjordingen tecken att sätta fart. Jag sa: jag tänker inte försöka få dig att gå "i form" just på den här raksträckan... kör hårt bara om du vill! Och hon slängde med huvudet och kanske tackade? Vi njöt båda av vinden som rufsade om oss...

En stallstur med pälsrikt innehåll :). Solen sken, snön knarrade kallt under fötterna, fåglarna kvittrade och i solen droppade det från taket.

Och plötsligt fanns det möjlighet till ett litet ridpass på ridplanen och det kan man ju bara inte motstå!

Det blev en knapp halvtimme, fjordingarna hade redan gått minst en timme, så de var varma och uppmjukade. Och vi som fortsatte på ridplanen fick testa vad vi mindes av öppnor, slutor, vändningar, volter och tempoväxlingar. Det är inte alltid lätt att komma på de rätta hjälperna, och komma ihåg att avslappnat är oftast bäst, men ibland kan till och med hästen påminna en om hur man ska göra. Man minns plötsligt en liten detalj, eller en känsla, ett steg som hästen tar kan påminna ens kropp om att sådär kändes en öppna, sådär kändes det när hästen stiger ordentligt under sig... Och så försöker man ett par steg till.

Bara en kort stund av samtal och samarbete med hästen, men i den korta stunden rymdes otaliga timmar av värme... som långt senare kan locka fram ett litet leende när man minns känslan, kontakten... Terapi!

Gråvit ullgarnsstickning... riva upp eller fortsätta? Ursprungligen tänkt som en varm lång skön väst, men sen blev jag tveksam och stickningen blev liggande... i stället kom andra nya projekt i tankarna. :)

Kom att tänka på att jag riktigt i början av bloggstarten fick "namnet" idégumman av en som känner mig väl. Jag antog det namnet till bloggen men tänkte inte desto mera på det. Nu inser jag att mitt namn nog passar bra. Jag får hela tiden en massa idéer. Problemet är att jag inte hinner/orkar förverkliga dem.

Man skulle kunna göra så här och så där, och på loppisar hittar jag mig ofta stående och fantiserande om vad jag skulle göra med det här fyndet på femti cent... hur skulle det ändras, vad som skulle fixas, och eventuellt kommer saken med mig hem, men sen hamnar den på "fixa nån gång sen"-hyllan. Inte så bra alltid. Men det där fantiserandet, planerandet är så roligt!

Så jag får ta mig i kragen och börja göra nåt konkret nu.
Måla porslinstallriken klar. Sy väska av den där duken... Virka spets att pryda upp den där ... Hmm. Jag tror jag måste sluta nu och göra nåt konkret... :).

Mått för svanskappa? Nää, jag gick bara efter en fjording häromdagen, när hon kom hem efter en terrängtur, och kunde inte låta bli att fota med telefonen.

Idag blev det fjordingrykt, en av de absoluta favoritfjordingarna från förr, massor med päls, och lite svansutredning. Sen en liten barbacka ridtur på ridbanan för att pejla hur hon kändes, och för att hon skulle få röra på sig i lite lugn skritt efter att hon stått så snällt medan vi ryktade.

Lite tempoväxlingar i skritt för omväxlingens skull, och så mindes jag hur jag förr brukade ha henne att "smyga" fram emellanåt, och hur bra hon var på det, fast hon annars har en ganska ordentlig skritt. Jag kände också nu hur hon samlade sig i den smygande skritten och bakdelen liksom sjönk ner under mig :) (okej, bara någon centimeter men ändå! barbacka reagerade jag så mycket mer på det). Sen lät jag henne gå framåt rejält i lång avslappnad skritt. Öppna var inget problem för henne, även om hon var lite stelare i ena sidan. Det var så roligt att knyta kontakt med henne igen!

Terapi i isande kyla men vacker värmande vårsol.

Vinterpäls handen full... och handsken sen... och tröjkragen... och farstun hemma sen... och ...

Det hör liksom till. Fjordingarna behöver sin vinterpäls för att klara dygnetrunt-utomhusvistelsen på ett normalt sätt. Men den här tiden, när vårsolen börjar bli varm även om det är minusgrader, så behöver de få lite hjälp med att få bort pälsen vartefter den lossnar. Och där kommer hästtjejerna in med en "hjälpande hand" och handske och borste, och fåglarna skyndar sig att plocka bort pälstussarna som flyger rena och fina runt på den snöiga marken.

Såg ett ridpass på ridplanen häromdagen, en fjording fick ordentlig träning, anpassad efter underlaget. Som avslutning en lugn avskrittning ute i terrängen. Tillbaka vid stallet stod fjordingen dåsig och väldigt nöjd, medan ett par hästtjejer drog några rejäla tag med piggborsten. Jag passade på att få min hästkontakt genom att enkelt massera fjordingens rygg och samtidigt snegla på hur hon reagerade. Det är så roligt att se hur ett par enkla drag med handen på båda sidor av ryggraden får hästen att sakta sluta ögonen, sänka huvudet och eventuellt ställa om bakbenen i ett mera avslappnat läge. Hästen liksom sjunker sakta undan under ens händer. Nu måste jag ju säga att jag inte gått nån kurs, inte läst på desto mera, det är nåt jag gärna skulle göra för att veta mera, för att våga mera. Men jag har tänkt att just de områden där sadeln ligger på, liksom även halsen, kan man säkert mjuka upp lite, medhårs, försiktigt, med hela handen, för att få kontakt, få/ge värme, och ett absolut måste är att jag hela tiden kollar hästens ansikte: ögonen, öronen, underläppen... Verkar hon gilla det är det ok. Skulle hon bli orolig avslutar jag massagen helt lugnt. Hittills har jag bara sett "nöjda miner" och en avslappnad hästrygg.

Och jag blir själv glad och lugn av den lugna, avslappnade hästkontakten! Terapi!

Loppiströja och krage och restgarn blir kanske väst?
Minns ni min fint ritade bild om tröja med stor krage = tröja med liten krage + stort nystan? (10 februari tror jag)

Det ljusgråa otvinnade garnet på den övre bilden är från loppiströjan, alltså likamed nystanet på den ritade skissen. Sen märkte jag, när jag stickat västens övre del, alltså i princip oket och halsringningen och ärmhålen, att garnet nog inte räcker så långt. Så jag sökte i restgarnsförrådet och hittade det mörkare gråa garnet som var av Nalle-sort. När man tvinnar loppisgarnet hårt blir det ungefär lika grovt som det mörkare, vältvinnade Nallegarnet.

Det som är intressant är att det ljusare garnet, tack vare sin fluffighet, ger stickningen en luftighet som känns bra, speciellt som jag har en tendens att sticka för hårt. Nu stickar jag då och då ett fluffigt varv, vilket gör att hela stickningen förblir luftig... och lätt att hålla i...

Intressant med billiga projekt, återstår att se om det blir klart? Och om det sen går att använda :).

Vad gör Mitthobbyrum i mars?

Kollade lite vad jag skrev om ifjol. Och det var mycket om gräsfläckar som kommer fram här och där, om papperstillverkning, om pälstussar vid stallet, om kli i gröna fingrar, sneglande på fröpåsar...
Liksom nu.
Men nu är det mera snö, och kallare, så än så länge håller vi oss till vintergöromål.
Det där med papperstillverkning ligger på lur igen. Bara jag får en dag helt för mig själv så jag får breda ut mig... kavla pappersark i lugn och ro... :).

Har också traditionell brevskrivning i tankarna. Sånt borde man göra genast det ploppar upp i hjärnan. Det brukar vara nån mening med det... Liksom tanken på ett telefonsamtal. Det brukar också visa sig vara efterlängtat av mottagaren...

Men om vädret är på bättre sidan borde man ta tillvara det, så återstår att se om det ändå blir en stallseftermiddag...

(Bilden har jag publicerat tidigare i blogg)

Gammal är äldst, brukar det heta. Det är länge sen jag fått en ridtur på den gamla fjordingen vars gyllene hovar syns här. Men idag blev det av. Jag var faktiskt nervös, måste jag erkänna. Mindes inte riktigt hur hon var, hur man skulle "diskutera" med henne för att få henne på sin sida. Det tog ett tag, men småningom...

Eftersom underlaget på ridbanan var lite osäkert, blev det mest skritt. Mycket sökande efter kontakt. Jag visste ju att hon inte är lika mycket tvärtemot som den andra fjordingen jag skrivit om den senaste tiden. Samtidigt är hon inte lika känslig heller... Så jag var tveksam. Dels krävde hon tydligare hjälper, men samtidigt behövde man inte vänta sig nån stor "utbrytning". Jag sökte, funderade, kände efter... Eftersom jag gjorde en enkel lydnadsövning ungefär mitt i, med några steg framåt, sen halt, sen något steg framåt och sen halt igen, började fjordingen lyssna på allt mindre hjälper, hon var beredd på nästan vad som helst. Då kunde jag koncentrera mig en stund på att hon inte skulle "falla in" i böjningarna. Mest försökte jag korrigera min sits, vikterna, och jag tror att jag hittade en viktig faktor där...

Så till sist blev det i alla fall en hel del små böjningar och "lydnadstest". En del böjningar helt utan att hon ramlade in.

Och jag var så glad över kontakten! Terapi!

Stallsturen blev kortare idag. Iskall vind och förkylning passar inte vidare bra ihop. Men fick lite hästkontakt i alla fall, så jag överlever en stund :). En fjording stod färdigt sadlad och väntade på en ryttare, så jag passade på att klia henne lite runt öronen och där tränset sitter, där det brukar kunna klia. Hittade inte den här unga fjordingdamens favoritkliställe, känner henne inte så bra :), kanske nästa gång...

Bilden på "flygande mattan på skaren" som jag lade upp häromdagen är ju en sån där snabb Paint-bild, därav de besynnerliga färgkombinationerna och ihopflytande strecken :). Är lite för lat emellanåt för att ta en riktig kamerabild för att illustrera det jag skriver om, och så är det lite roligt att "klotta" med färg...

Köpte senaste Hästfocus idag, så nu har jag nåt att läsa igen. Intressanta saker om dressyr på nordsvensk och akademisk ridning och allt möjligt... Återkommer kanske om jag hittar nåt jag "borde uttala mig om" :)!

Damma mattor på skare är ett måste åtminstone några gånger per vinter. Det är inte heller så många dagar per år som det är det där perfekta vädret. Med lagom ren snö, som ska vara skarp så den inte fastnar nämnvärt på mattorna, och helst en lagom vind så mattorna blåser bortåt när man håller i ena mattändan och "slår" mattan mot skaren. Gärna får solen skina varmt, men inte så varmt att snöytan smälter och blir blöt, för då blir mattorna också blöta.

Märk väl, det är fråga om gammaldags trasmattor, helst längre modell, och en stor snöyta. Då är det kul :).

Det går inte att damma plastmattor mot skare, och inte heller såna som är både trasor och plast. Eller visst går det, men plasten bryts sönder och man riskerar att lämna en hel del bitar av mattan på utsidan sen när man är klar. Mattplast och köld passar inte ihop.

Igår var det perfekt väder för mattor på skare :). Långa köksmattan (4 meter?) fick känna på den fina skaren, och med blåsten i min rygg orkade jag damma den så "vågorna gick höga" som på bilden (lite överdrivet). Billigt nöje :), mellan stallsturerna...

Vänstersväng är lättare än högersväng när man leder en häst. Konstaterade jag idag när jag promenerade med en fjording på ridbanan, för att låta henne gå på nåt lite mera gåvänligt underlag än den isbana som fanns i hagen. (Och för att samtidigt rykta bort lite vinterpäls...)

Eller högersvängen är kanske inte svårare, men den ska förberedas mer för att bli bra, för att hästen ska förstå vart den ska. Om den ska svänga till vänster (och man alltså leder på vänster sida, som ju kanske är vanligast) kan den ju bara gå efter, men om den ska gå till höger, bortåt, så ska den ju inte följa efter utan gå före, på ett sätt, gå undan... Den första högersvängen jag gjorde gav jag inte hästen nån chans att veta vad jag menade, så hon blev överraskad, så att säga. Men sen promenerade vi en del serpentiner över bommar mitt på ridplanen och då lyckades jag visa henne bättre vad det var fråga om. Jag borde lära mig att hantera hästar från marken. Också. Förutom allt annat jag borde lära mig. :)

Av fjordingdamens vinterpäls hade jag en hel del med mig hem. Både i kläder, skor och i näsa, mun och kanske ögon... Det blev till att fixa ett "badkar" i snön där hemma, så man fick skrubba bort det mesta innan man stövlade in. 

Terapi hur som helst! Hästhantering och stallssysslor!

(Jag vet: löjligt enkla saker, att leda en häst, hur lätt är inte det! Men samtidigt är det så intressant att reflektera över hur man kan göra det på ett sätt så att samarbetet med hästen främjas och man når samförstånd med minimala hjälpmedel...!)