Välkommen till mitt hobbyrum!
Ursäkta råddet... mitt huvud är ännu råddigare :) och fullt av idéer och tankar.
Varsågod, här är en stol att sitta på.

Du kan ta katten i famnen i stället, eller lyfta ner den.
Hoppas du trivs!

lördag 27 oktober 2012

Sköldpaddsörten var vacker i år. Hann visa mer prakt än någonsin. Det är ju också så speciellt att den blommar så sent, när det mesta är utblommat. Och att den tål lite kyla. Men nu sen snön kom, har jag inte kollat hur den mår. Får bara hoppas den kommer igen nästa år. Då ska jag "sprida ut" den lite mer, flytta en planta som växer på fel ställe, inte mår så bra, till ett annat ställe. Den som inte mår så bra behöver uppmuntras på nåt sätt...

Ska bli intressant att se också, ifall den här första snön smälter i höst, hur blombänkarna ser ut då, efter det tunga täcket som så hastigt sänkte sig över rabatterna. Mycket ogräs kvar att rensa, men vad gör man :). Man får ta fram snöskottan i stället och börja fantisera om nästa vår.

fredag 26 oktober 2012

Minns ni än den tiden när det var grönt på marken? :) Det verkar så länge sen, men kanske det var igår... Nu har man redan hunnit skotta en hel del snö. Och nånstans ute i det vita finns ännu några blomkrukor och dylikt som borde plockas bort... Men det lär väl nog smälta bort än, eller vad tror ni? Jag ska ju nog få upp morötterna ännu. Luciadagen 13 december är rekordet hittills för morotsskörd. Få se vad det blir i år?

Fick äran att ge middagshö åt hästarna idag. Det var plötsligt inte så lätt i den djupa snön. Och att ta sig fram på oplogad väg. Vart försvann min kondis?? Nåja, om det tänker snöa såhär hela vintern så lär jag nog få motion. Men en hälsosam tankeställare fick jag. Dags att ta vara på rörelseförmågan!

onsdag 24 oktober 2012

Dahliorna som köptes till "balkonglådorna" har städats bort. De hann frysa, ovan jord. Men de ska få övervintra i potatiskällaren, är det tänkt, luftigt i en öppen plastkasse fodrad med tidningspapper. Knölarna såg faktiskt riktigt fina ut. Om vintern blir lagom, och fukten är lagom, och våren är lagom, och undertecknad lyckas väcka upp dem när de är på sitt bästa humör, så kanske, kanske någon av dem skjuter skott på fönsterkarmen!! Trots att de är bara sommardahlior. Jag vet ju att det är möjligt i våra förhållanden (potatiskällare, rumstemperatur osv) bara jag tajmar det hela rätt! En gång tidigare har det lyckats!

Liksom amaryllisarna som redan slumrat en stund i potatiskällaren.

Har plockat havre idag. Inte flyghavre, utan vacker gul havre. Och rensat den i den hårda vinden genom att tömma kornen från ämbar till ämbar med långt mellanrum. Skräpet flög bort, kornen föll ner. Det mesta i alla fall. (Jag testade också att rensa den redan när jag plockade den. Jag tog en näve (en vippas korn) och slängde dem vågrätt i hinken, men konstaterade att risken var alltför stor att en del korn föll bredvid...)

Har jag tur nu så torkar havren fint, utan att mögla, och så får kaninen lite havre från egen gård också! Kom att tänka på förr i tiden, när man stod vid sädestorkens stora behållare tillsammans med pappa, och försökte förstå vad han menade när han kände på kornen, om de var torra nog, och så smakade man också på ett korn, liksom pappa, och försökte förstå hur bra det var...

lördag 20 oktober 2012

En stallstur med en timmes träning på våt ridplan. En fjording som först inte ville annat än gå efter sin kompis, som hon följt under en hel halvtimme innan. Men när jag visade en helt annan riktning åt henne, godkände hon förslaget och så blev det åter uppmjukande övningar i skritt, trav och så en liten fräsig galoppbit för att skaka loss ännu lite mera livsglädje. Den glädjen smittade av sig på mig. Inte så att jag måste galoppera hem sen :) men så att jag åter blev varm inombords.

Och när hon efter en hel del volter och böjningar och försök till samlingar i trav fick sträcka ut i en rejäl långstegs-trav så visade hon också en tydlig glädje och ville bara fortsätta... Jag lät henne sträcka ut, försökte slappna av, och när hon sprungit av sig det mesta, så var hon åter med på noterna i lite samlande rörelser, lyssnade, vinklade öronen, bara jag lyckades koordinera mina skänklar, koppla bort en del spänningar...

Hon lär mig så mycket om hur en häst fungerar, vad som är möjligt, att hästar också har bättre och sämre dagar, att man inte ska tro att man vet allt, för plötsligt överraskar hon en med en helt annan reaktion än man väntat sig. Och så mitt i allt tjurigt, envist humör kan hon vara världens mjukaste och följsammaste. Och så belönar hon mjukhet med lyhördhet. Verkar det som. En utmaning att förstå sig på varje gång. Terapi. Ingen chans att man ska ha lust att grubbla på andra problem under ridpasset. Allt annat kopplas bort. Då finns bara fjordingen och jag.

fredag 19 oktober 2012

Hej alla trädgårdsbloggare, och andra "vanliga", som jag,  trädgård-are! Vad gör ni en regnig dag när ni egentligen skulle kunna göra storverk i trädgården men inte tycker att vädret står er bi?
Jag tittar på alla löv inifrån. Och samtidigt som kaninen får mat och jag ändå måste ut, så tömmer jag ut vatten ur de krukor, pytsor och burkar som jag ännu inte tömt på plantor... De håller sig fuktiga i alla fall...

Och så sneglar jag på de plantor jag hunnit få i jorden till vintern. Som t.ex. den här mininävan (ingen aning vad den heter, den bara dök upp som ett ogräs, men eftersom den liknar en krypande näva på alla sätt fick den en egen plats i min nävor in my life -bänk, och liten är den alltså, blomman ca en knapp centimeter!!) som jag tycker är så gullig!

Sen kan man alltid gå in i stugvärmen igen och plita ner några rader i trädgårdsdagboken och planera stort för nästa vår! Då har man ju glömt hur eländig sommaren blev, hur dåligt blommorna mådde av allt regn, och hur bra ogräset växte överallt...

Tvättade en del stora krukor idag, under stuprännan, märkte nog att det skvätte en hel del på mig också, men nåt roligt ska man väl ha av regnet...

tisdag 16 oktober 2012

Ryggvänlig ridning för häst och ryttare heter alltså boken jag ögnat i lite då och då.
Idag läste jag ett  par meningar i slutet av boken. Där stod det, att ju mindre och snällare hjälper man kan använda när man genomför olika träningsmoment på ridbanan, desto snällare är ridningen för både hästens och ryttarens rygg! För ryttaren spänner sig inte, ger bara mjuka skänklar, mjuka tygeltag, och hästen reagerar lugnt utan spänningar. Samförstånd, mjukt, skonsamt.
Det tycker jag låter bra, speciellt om både häst och ryttare är sisådär 50+ :)! Nåt att "gilla"!

lördag 13 oktober 2012

Ett asplöv med regndroppar. Fotat framför stallet en vacker höstdag. Jag gillar hösten. Trots regnet. Trots att jag nog tycker det kunde räcka nu med vätan för en stund...

Fick lyxen att få ett träningspass på den gamla fjordingdamens rygg häromdagen. Försökte testa det nya akademiska verktyget jag fick på kursen. Men hade inte den rätta energin för att faktiskt få igenom hjälperna som det var tänkt. Som det lyckades på kursen när ridinstruktören gick bredvid. Antar att fjordingen märkte också hur velande jag var. Så varför skulle hon då ge efter... Antar att detta är ett vanligt fenomen, att det är mycket svårare att genomföra de nya sakerna ensam, efter kursens slut...

Men sen hade jag ändå fått med mig annat också från kursen. Lite mera förtroende för fjordingen, kanske, så jag vågade slappna av på ett annat sätt, koppla bort en del spända muskler, för att sen kunna koncentrera mig på kontakten på ett annat sätt. Väldigt trevliga volter blev det, speciellt de i kort trav, när jag kände att hon visste vad jag bad om, små ökningar, små minskningar, och hon gjorde det utan att jag behövde spänna mig så väldigt.

Jag blev riktigt glad. Och varm. Och tyckte jag hade världens trevligaste häst att jobba med!

På slutet testade jag en helt ny grej, helt apropå. Jag skänklade henne mjukt, mjukt in i en rejäl skritt. När jag tyckte den var väldigt framåt så plockade jag extremt försiktigt i tyglarna så att hon skulle korta upp stegen, men vara lika framåt ändå. Ett par gånger tänkte hon helt resolut stanna, men när hon förstod att det inte var meningen, så lyckades hon ta allt kortare, försiktigare steg, tills hon nästan nästan trampade på stället, och jag kände hur hon sänkte sig en liten aning som om hon skulle niga med bakbenen. Lite som att "rida in i halten" som man ibland hör sägas, att vara aktiv till sista steget före halten, men sen ännu lite till...

Som sagt: Jag blev glad. Och jag tror fjordingen gillade den omväxlande träningen. Kanske hon också myste över alla gånger hon lyckades lura mig att inte pressa henne så hårt :).

måndag 8 oktober 2012

Vad är fram och vad är bak, eller är världen helt bakåfram?

(Här är det ju två fjordingar förstås, den ena hann sänka huvudet, medan jag fokuserade på den fina luggen bakom honom, resultatet blev lite - bakåfram).

Kursdags mitt i allt. Fick en del nya verktyg att lägga i min akademiska ridkonst -verktygslåda. Att ta fram vid behov, eventuellt när jag kört fast med det jag tränat på, när jag inte tycker jag kommer nånvart med min vingliga sits, dåliga balans, råddiga skänklar.

Det nya verktyget: Glöm sits och skänklar för en stund, sitt avslappnat men ändå lätt uppåtsträvande (som om nån skulle lyfta en i håret), fokusera i stället på kontakt med hästens huvud, mjukt, försiktigt, sök det språk hästen förstår och reagerar på. Låt "pekpinnen" visa på bogen för att få en böjning där. Visa "ditåt", eventuellt förtydliga lite med skänkeln.

De här verktygen kan man sen inventera då och då. Kanske man om nån månad hittar ett "gammalt" verktyg, ett värdefullt tips, som passar just i den situation man befinner sig i då?

Lärorikt med kurs, att få kommentarer, bakgrund, utmaningar och få se på film vart man strävar.

söndag 7 oktober 2012

Stenrösen och småsten.

Varje gång jag rensar en liten blombänk lite ordentligare kommer jag att tänka på förrivärldens bönder.
De röjde en ny åker nånstans i skogskanten, eller där de fick tillgång till en plätt. Hade de otur var det en stenig backe och spaden högg gång efter annan med ett klingande ljud som resultat. Det blev mycket jobb. Hade de tur var det inte så jättestora bumlingar, utan de orkade lyfta dem åt sidan, och så bildades ett stenröse.

När jag rensar i mitt favorithörn "klingar det" gång efter annan, och jag får lyfta undan sten efter sten. Modell mindre då, förstås. Ofta ca 3-5 cm i diameter :). Men det blir små hopar här och där, en del har jag samlat där regnet spiller ner från taket. Då hålls stenarna glittrande och vackra i alla deras olika färgnyanser.

Men som sagt, jag tänker på slitet förr i världen... och arbetsglädjen när åkern var klar och säden växte :).

onsdag 3 oktober 2012

Plockade ned mina två miniväxthus idag. Torrt väder ska man ta vara på, speciellt denna sommar :). Har ännu ett par plantor därifrån som ska placeras ut i trädgården, nånstans. Men eftersom det hittills varit så varmt så har jag inte haft nån brådska, fåse hur kommande natt blir... Om jag i alla fall får bråttom sen... Plantorna, om de är vad jag tror att de är, kommer att bli stora och ostadiga i blåsten, så jag borde redan i planteringsskedet planera in ett stödande "staket" av något slag... Fåse...

Gläder mig åt Prins Gustavs öga varje gång jag kastar blicken mot favorithörnet i trädgården. Idag när jag pysslade där och rensade lite för att få plats för de nya plantorna, så skymtade jag ett Prins Gustav -blått blomblad på helt fel ställe. Jag tänkte att det blåst hårt och rivit sönder de skirblåa blommorna i krukan ett par meter ifrån. Men när jag böjde mig ner såg jag en fem centimeter hög Prins Gustav -planta, med en vacker blomma som stammen knappt orkade hålla upprätt! Kan tänkas vara nåt som jag dömt ut som "misslyckat" i växthuset och som jag sen tömt ut i en rabatt sådär annars bara. Så nu kommer himmelsblå glädje från två håll :). Jag vet, jag är barnsligt lättroad ibland. Men varför inte njuta av det som växer :)?