Välkommen till mitt hobbyrum!
Ursäkta råddet... mitt huvud är ännu råddigare :) och fullt av idéer och tankar.
Varsågod, här är en stol att sitta på.

Du kan ta katten i famnen i stället, eller lyfta ner den.
Hoppas du trivs!

söndag 28 augusti 2011

Svampplockning i disig höstskog. Korgen är inte överfull, många svampar i skogen var fulla med mask, men några fina soppar till stekpannan har jag i en avdelning i korgen, och i en annan de traditionella små pepparriskorna (bara de små!) som ska förvällas innan de hamnar i stekpannan och blir till knapriga småspikar. Jag får vara nöjd.

Dessutom hittade jag lite blåbär och några hallon, lagom till en dessert! Mums med vaniljsås på!

Som pricken på i:t var jag inte ensam i skogen. Och nu talar jag inte om de mindre trevliga älgflugorna. Mitt i allt hörde jag hovklapper, och jag fick se två fjordingar galoppera förbi en bit ifrån på den mjuka skogsvägen. Vägen är just en sån som bara helt enkelt inbjuder till en ordentlig galopp, om man frågar fjordingarna :).

Och bilden då? Jo, där jag stod och njöt av de galopperande, frustande hästarna så fanns plötsligt det allra vackraste stilleben man kan hitta. Helt naturligt. Alldeles av sig själv. Utan någon mänsklig florists designande hand.
En bekant frågade mig sen, tog du den med dig hem? Men för det första kom jag inte ens på tanken att man kunde göra nåt sånt, den hörde ju hemma just där, i det hörnet av skogen, och för det andra satt den fast (jag antar det, jag rörde den inte ens, den var för vacker att röra, jag nuddade bara vid den lurviga mossytan).
Men vacker!

onsdag 24 augusti 2011

Drottningen, eller var det kanske Kronprisessan, skulle ordna fest. Det var höst och det skulle väljas en klänning som passade årstiden. Inspirationen fann de i ett stort spindelnät i trädgården.
Klänningen var tillverkad i ett tunt tunt tyg som föll helt underbart vackert och sakta svängde i vinden. Men var skulle de hitta ett passande smycke?


Naturligtvis hittades det också i trädgårdens skattgömma! Och så det gnistrade sen! Alla gästerna var helt förundrade och beundrade den glittrande pärlkreationen! Aldrig hade de sett något så vackert!

söndag 21 augusti 2011

På tal om emaljämbar. Kattungen har hittat en favoritlekplats, och ibland är han inte ensam där uppe ovanpå lobeliorna och en före detta pensé. Så ingen behöver längre fråga mig varför mina sommarblommor ser så tillplattade ut. Men ibland är de vackra ändå.

Lika är det med vissa blomrabatter. Roligt för fyrfotingarna att smyga bland dagliljor och bergenior och andra högresta blomblad. Resultatet blir ibland rätt förödande när två "tigrar" drabbar samman i en liten lekfull fight mitt framför min skyddsling Crimson Pirate eller nån kattfot (växten alltså) eller sköldpaddsörten som jag hoppas få se blomma...

... Men visst är det också vackert utan lollipop!
Det är bara hur man vinklar det... man får ta vara på det fina man får. Carpe diem.
Så här såg det alltså ut i år, innan temyntan fällde sina röda blomblad och de runda fröställningarna började synas. Funkians blommor har vissnat och koncentrerar sig på att sprida sig lite till (hoppas jag) och samla krafter för vintern. Jag ska ge den lite kompostjord så den får nåt nytt att "tugga" på.
Temynta, lollipop och funkia, och så emaljämbar med sommarblommor...
Så hade det kunnat vara i år också, så var det ifjol. Men i år blommade lollipopen mycket tidigare, så funkian och temyntan fick hålla tillgodo utan lollipop.
Sommarblommor, förresten, det är väl alla blommor. Få uteblommor blommar på vintern...

Det är nästan bara rensandet kvar nu. Och flytt av perenner. Och göra rum för såna som håller på att kvävas. Och så har man ett presentkort till en blomsterträdgård kvar att använda, ska nog fundera på någon ny perenn, av den gamla goda sorten, som passar på en gammal gårdsplan. Fåse vad det blir.

torsdag 18 augusti 2011

Gråblacken stod i tur igår, mitt i allt. Det blev en kort träning på banan i sensommarkvällen.

Det var varmt och kvavt, och flygfäna, underliga små stickiga flugor, surrade runt oss som galningar. Har aldrig varit med om liknande. De kom in i näsan och i ögonen och var man så oklok att man öppnade munnen kunde man vara säker på att de var där också... Och jag som envisades med att prata med "min" fjording, fick finna mig i att då och då spotta ut flugor.
Ändå hade fjordingen ännu mer problem med dem. Hon försökte nog skaka dem av sig, men det hjälpte föga.

Det som slog mig var hur hon ändå inte lät flugornas irriterande surr överrösta de uppmaningar jag gav henne. Hon lyssnade så noga, försökte förstå mig, försökte klura ut vilka av mina motstridiga hjälper hon skulle lyssna till. Jag måste medge att jag inte var värst tydlig, men just därför berömde jag henne också, varje gång hon gjorde det jag menade, varje gång jag märkte hur hon försökte förstå mig.

På en akademisk ridkonst -kurs en gång, på teoridelen, hade läraren/instruktören oss att parvis leka häst och ryttare. "Hästen" kunde förstås inte prata, han skulle försöka förstå. "Ryttaren" skulle inte använda ord, hästar förstår ju inte ordens innebörd direkt, men "bra" kunde man använda när hästen gjorde som man ville. På det sättet fick man försöka med mjuka "handhjälper" och "bra" få hästen att utföra det man på förhand tänkt ut som uppgift åt den (det kunde vara att den skulle sätta sig ner på en stol, eller svänga sig ett varv runt, eller gå till ett visst ställe eller nåt).

Det var intressant att pröva på, att försätta sig i hästens situation. Man insåg att man behöver vara tydlig, inte flamsa på, inte göra flera saker samtidigt, inte heller babbla hela tiden, för att budskapet verkligen ska ha en chans att nå fram. Ibland lyckades man, ibland inte, ibland gick det snabbt, ibland fick man ha tålamod och gå kringelikrokar för att nå det mål man ställt upp. Likadant är det i ridträningen. Ibland går det inte alls som man trott, man får dela upp uppgiften i små bitar, och ta en liten bit i taget, innan hästen förstår helheten...

När man hade hästrollen kunde man nästan se hur ens öron fladddrade och vippade fram och tillbaka :) för det var svårt att uppfatta "ryttarens" order, speciellt som det fanns fem andra "ekipage" i samma rum som också sysslade med liknande uppgifter - en vanlig ridlektion alltså för "hästen"!

Nåja, en akademisk mästare skulle förklara det där mycket bättre, enklare och begripligare, men jag kom bara att tänka på det. Hur intressant det är!! Och utmanande!!

Och så när man fått höra de kännspaka "Huh, huh, det där var jobbigt, men visst var jag bra?!" -frustningarna från den gråblacka fjordingdamen med "fluggloria", och sen står och ryktar henne speciellt på favoritställena, och hon bara står och njuter med halvöppna ögon, då kan man åter konstatera, det här är nåt att ta vara på just nu, Carpe Diem!

söndag 14 augusti 2011

Tyngdförflyttning för att åstadkomma sidvärtsrörelser och böjning... vid behov lätta tygelhjälper. Det sysslade jag med häromdagen. På ridbanan vid avskrittningen.


Fjordingdamen hade sysslat med körning tidigare på dagen så jag förväntade mig en svårförflyttad häst med tungt huvud. Men hon överraskade mig med att lyssna när jag försökte minimalt flytta över tyngd från ett ben till ett annat (palikkaratsastaja.blogspot.com förklarar det här med mycket mera finess) och snirklade på i miniserpentiner mitt på banan. Visst såg jag att hon sneglade på grinden, hon visste ju att det snart var slut på lektionen, men ändå gick hon tålmodigt i det kringliga spår som jag med tyngdförskjutning ville styra henne i.

Det som jag märkte var att jag är mycket mera sned i kroppen än jag tidigare trott. Jag hade otroligt svårt att sitta rakt. Eller att sitta på annat sätt än "med bilens gaspedal under höger fot". Fjordingen var nog säkert lite konfunderad över den "oroliga" ryttaren, men när jag fick tyngdpunkten rätt, så böjde hon sig rätt! Och det på långa tyglar (det var ju trots allt avskrittning)!

Det jag märkte också igår i trädgården: jag skulle "riva gräs" längs jordgubbslandet (i stället för att slå med lie, trimmer har jag inte börjat hantera, än) och blev förstås trött i höger arm/hand. Jag bytte om och skulle riva med vänster, men jag märkte hur svårt jag hade att koordinera musklerna till att jobba lika effektivt, det lyckades helt enkelt inte lika bra. Men träning skulle nog ge resultat. Helt säkert.


Idag skiner solen. Det lär nog bli en stallstur. Kortare eller längre. Och lite "gräsrivande". Kanske lite perennflyttande. Min rosa näva i stenpartiets mitt breder ut sig för mycket. En del kunde förflyttas till ett annat lite torrt ställe där revsugan fått alldeles för mycket makt. Projekt finns i massor. roliga saker.

Och så kan jag säga som jag leende brukar höra min svärmor säga: titta, det kommer ett nytt blad här i mitten på orkidéns bladrosett! Vem hade trott det om mig? Inte jag!

söndag 7 augusti 2011

Tyglarna i genomvåta ridhandskar, regnet droppande från ridhjälmen, vattnet sipprande in i gummistövlarna från hästens sidor - så sitter man där och koncentrerar sig på mjuka hjälper in i en travvolt på den genomregniga ridplanen och har ett lyckligt leende på läpparna när man märker hur fjordingen lyssnar, intresserar sig, lyder, frustar sitt kännspaka svar på arbetsuppgifterna. (Den här gråblacken har väldigt korta, täta frustningar i stället för långa frustanden som de andra, det låter nästan som om hon säger "Huh, huh, va det här - huh - är kul!")

Ibland svänger hon huvudet lite irriterat mot det piskande regnet, men bara en liten "fingervisning" i tygeltaget behövs för att hon ska strunta i regnet och fortsätta jobbet. Hon verkar trivas trots vädret, och jag njuter av hennes arbetsglädje.

Först när hon är avsadlad, borstad (så gott man nu kan borsta en genomvåt häst i regnet...) och tillbaka i hagen med de andra fjordingarna märker jag att jag själv är genomvåt. Dags att skynda sig hem och byta rubbet så man inte blir sjuk. Och efteråt, länge efteråt, kan man fortfarande känna den där obeskrivbara lyckokänslan av samarbetet. Ännu någon dag efter, när man sitter på jobbet och kämpar med siffror, bokstäver och dataprogram som strular... får man plötsligt en minnesglimt och det fåniga leendet leker i mungipan...

Då kan man verkligen kalla det ridterapi, hästterapi, livsnödvändig hobby, eller vad man nu vill använda för ord.