På tal om gårdagens inlägg om rädsla, så googlade jag på ämnet och hittade en hel del intressant. Flera olika forum tog upp ämnet i sina diskussioner, nån hade fått höra av sin "terapeut" att vissa rädslor dyker upp till ytan nästan bara när man är annars stressad, är i en trängd situation eller är allmänt nedstämd. De finns alltid nånstans under ytan, men är kanske inget problem förrän livssituationen i övrigt blir pressad på nåt sätt.
Sen hittade jag förstås en hel del intressanta sidor om ridterapi. Dels företag som helt enkelt ordnade ridterapi, men också undersökningar och avhandlingar i ämnet.

Sen var det nån förälder som kommenterade på ett forum, att det ju är självklart att man när man blir äldre blir försiktigare, tänker lite längre än för stunden, tänker på sina närmaste, barnen, osv...
I november månads Hästfocus läste jag om en ryttare som fallit av och blivit förlamad från midjan och nedåt. Hon fortsatte älska sina hästar, envisades, och satt till sist på hästryggen igen, med hjälp av vinsch och specialbyggd sadel med ryggstöd m.m. Hon kunde inte tänka sig att sluta med det hon älskade mest...

Ett citat som fastnade i huvudet under mitt nätsurfande, jag minns förstås inte längre var jag hittade det, men det syntes i främsta listan i googlesökningen, det var "att rida bort sina rädslor"... Det är nåt jag gillar att tänka på.

Så här kunde man ju göra, ta sig en fjordingritt i vårsolen. De har ju faktiskt lovat sol i morgon...!
Ja, det är kanske lite tidigt, men idag fick jag vårkänslor. Mitt i all snöslask, snödrivor, snösjok på taken (varning, varning) och isiga vägar, så fick jag årets första tanke i riktning mot trädgården... Ojdå, jag blev lite chockad först. Men det är ingen fara, snöskottningen räcker nog till ett tag än. Och så tog jag faktiskt på mig skridskorna idag, så riktiga vårförberedelser finns inte än på min agenda. (Skridskorna satt nog på fötterna bara cirka fem minuter, jag tog mitt förnuft till fånga, onödigt att stuka foten eller bryta lillfingret bara för att jag envisas med att visa att jag minsann kan skrinna, jag har ju inte den styrkan i vristerna längre som krävs.)
Men en stallstur blev det. Och det lönar sig alltid. Lite mellanmål åt hästarna, och småprat med dem under tiden. Sen lite gos med hästarna närmast stallet. Jag vet nog att de egentligen stod och väntade på hö, men jag fick klia dem lite i pannan och bakom öronen under tiden. Och fick deras varma blåshälsning i handen.
Sen hittade dottern på ett nytt ord som passade väldigt bra vid stallet: höbollskastning! Hon hittade några godbitar (höstrån, klöverblommor) utanför hagen och bakade in dem i en snöboll, som hon sedan kastade in i hagen åt hästarna att snusa sig fram till. På så sätt kan man kringgå rangordningen... alla får varsin snöboll, och innan "chefen" hunnit äta upp sina godbitar har de andra också hunnit få sina, utan bråk, alla får sitt!

Jag har i alla tider haft väldigt stor respekt för hästar. De är ju så stora och starka djur, man känner sig själv så liten bredvid. Ändå kan jag inte hålla mig från stallet. Det är sån terapi att umgås med hästar!
Idag tog jag en ridtur på bana med olika fjordingar. Jag fick testa tre olika fjordingnaturer med olika förmågor.
Den ena var lugn och trygg och väldigt lyhörd. En klar favorit, tänkte jag.
Den andra fjordingen testade mig mer från början, jag behövde vara tydligare, och det krävdes övertalningsförmåga från min sida. Det hade jag inte idag, märkte jag, man har sina sämre dagar. Ändå gillade jag hennes egenvilja, trots att jag fick jobba mer.
Till sist stod en välskolad äldre fjordingdam i tur. Hon var också lyhörd och väldigt känslig för viktfördelningen. Jag märkte att jag borde träna mer själv, på balans och kroppskontroll, för att kunna undvika tvetydiga hjälper vid ridningen. Hon lyssnade, lydde, gjorde allt rätt. Du säger och jag gör, sa hon, men säg det tydligt, är du snäll, och inte så råddigt.
Till sist satt jag av och ledde henne några varv runt banan, i volter och med halter och tempoväxlingar i skritt. Hon lyssnade fortsättningsvis på mig, stannade så fort jag tänkte att jag stannar. Hon ökade skritten redan vid mitt första längre steg. Man kan väl inte annat än gilla en så lyhörd fjording!

Tre favoriter. Just idag när jag inte hade en bra dag. När jag kämpade med mina gamla rädslor. Så fort jag satt av ville jag sitta upp i sadeln igen. Terapi, trots en dålig dag... Hästterapi. Ridterapi.

Hallå, var det nån som talade om en snögalopp??... Jag är med!! Finns det dessutom nån lämplig kille att bråka med såhär man mot man så... gärna för mej! Jag är inte rädd för lite snö i näsan eller öronen eller... Låt mig bara testa mina snabba vänstersvängar med huvudet, sådär, nu är jag klar! Vem vill vara först med att få ett nafs i nacken? Iiiihhh!

Den rena vita snön inbjuder till bus, om man inte som människa redan är trött efter snöskottningen förstås... Och för fjordingarna i hagen kan en lite större snöklimp som plötsligt faller ur ett träd i närheten bli en lämplig orsak att rusa iväg i full galopp till andra änden av hagen. Äh, jag var inte alls rädd, där lurade jag er allt! :) Kom igen! Försten till grinden!

De är ju så söta! Fjordingfölen innan deras man klippts första gången! Helt otroligt...

Läste en finsk hästtidning som jag prenumererar på, TunneHevonen, som mycket handlar om "mjuka metoder" i hästhantering, om horsemanship överlag. I senaste nummer hade de en intressant artikel om Craig Stevens som ju håller "kliniker" runtom i världen. Han talar ju varmt för att lära sig förstå hästen och också sig själv, för att kunna komma överens och kunna träna på ett roligt och givande sätt. Han var helt övertygad om att alla friska hästar kan nå högt upp på "dressyrstegen", oberoende ras. Det är bara fråga om att göra det så roligt och intressant både för sig själv och för hästen så att man vill lära sig mer. Han tog sig själv som exempel. Han ser ju inte ut att vara världens mest sportsliga typ, och är nog inte längre än medeltalet, snarare tvärtom. Men han sa, att om någon lyckas göra korgboll roligt och intressant för honom, så kan han bli en väldigt bra korgbollsspelare, med sin egen stil, även om han definitivt inte har en kroppsbyggnad som passar en korgbollsspelare.

Han berättade också, att han för tillfället hade kontakt med ryttare som tränade piaff på finnhästar, med lösa tyglar och på ett avspänt sätt, och resultatet var väldigt vackert. Ett välfungerande samspel mellan häst och ryttare gör både häst och ryttare vackra att se på, menade han.

Jag tror det ligger nåt viktigt i det här.

"De´ ska va´ gött å leva, annars kan de´ kvitta" sjöng visst några rikssvenska artister för länge sen. Och Craig sa, att dressyrträning ingalunda har ett huvudmål i att visa upp sig för domare och få fina poäng för utseendet, träningens mål ska framför allt vara en positiv, avslappnad, mjuk, böjlig och balanserad häst ... och en avslappnad och balanserad ryttare.

TunneHevonen-tidningen kan man också bekanta sig med på nätet, http://www.tunnehevonen.fi/.

Sen kunde jag här också tala mig varm om senaste Hästfocus (dec,2010)... där hittade jag en artikel om Christina Drangel och där gav hon också ett flertal grundläggande råd om en lyckad träning med hästen. Värt att läsa och begrunda. Kanske jag återkommer till dem nån gång. Hästfocus finns också delvis på nätet, http://www.hastfocus.se/

Om man sen bara skulle minnas allt det här, och lyckas få ner kunskapen till hjärtat och händerna och skänklarna, när man väl sitter på hästryggen, så att man steg för steg skulle komma närmare målet... det där mjuka, balanserade, avslappnade... Vi fortsätter väl.

Hörde av en bekant som senaste vecka besökte ett "blomstervaruhus" i nejden att där fanns "tanter" som stod vid blomfröställningarna och samlade åt sig blomfröpåsar i mängd och massor som om det var dags för vårsådden nu...
Det är säkert så, att man ska börja så redan nu, om man ska ha blommor av "egen uppfödning" i trädgården i sommar. Åtminstone vissa sorter ska sättas i jord tidigt.
Nu är jag ju inte av den sorten... som sätter frön i jorden tidigt, julgranen står ju fortfarande lysande och ... grann... med ljusgröna fina skott på barrlösa kvistar :).
Men jag kan sträcka mig så långt som att sätta in en bild på fröställningar :)! Jag ska nog försöka så de här vallmona i sommar också. De är så fina.

Sen var det en annan bekant, från stallsmiljön, som hade en annorlunda kommentar angående vädret: I bitande midvinterkyla hade hon hämtat sin fjording från rasthagen och tagit en barbackatur på banan. Hon sa: det klingade så grant som av den finaste kristallkrona... när hon tittade bakom sig såg hon orsaken: ju mera öppna och sluta hon tränade med sin fjording, desto finare klingade istapparna i fjordingens svans... som Jingle Bells eller Bjällerklang eller Kulkuset... vad det heter på fjordingens ursprungsspråk norska ska jag kanske ta reda på :). Det finns många fina detaljer att ta vara på i det bitande vintervädret!

Alltså borde man ha en bild på en vinterpälsad fjording som tillsammans med sina kompisar rusar runt i snömassorna så det står härliga till... och så har man en ny kamera att lära sig använda, med många fler finesser än den gamla... och så har man ingen bild att sätta här överst i alla fall... Jullovslättja?
Och så kunde man sälla sig till alla de andra som avger nyårslöften...
... känner inte för sånt, men skulle gärna lära mig att lyssna bättre. På mig själv. På andra i huset där jag bor. På hästarna. Så man kunde komma bättre överens, förstå vad och varför och kanske undvika onödiga missförstånd.

Det blev en ridtur alltså på nyårsafton, som jag redan berättade, men jag var lite missnöjd med mig själv, just därför skulle jag än mer vilja fokusera på att lyssna in, lyssna av, lyssna till... Visst kan man skylla misstaget på en massa saker: för kallt, hästen hade vilat flera dagar, för mycket kläder så jag var för styv. Men man kan också lova att försöka bättre nästa gång...!

Och så kanske man skulle gå nån liten kurs i akademisk ridning för att åter få lite nya tankar, nya idéer, nya infallsvinklar, nya aha-upplevelser. Ja det kan man ju också sikta på, det nya året!

Och på tal om hobbyn, så får man gräva fram lite av all porslin man samlat på sig, det lär bli en liten kurs där också. Så vad var det jag höll på med senast? Vilken kruka skulle jag...? Och hur hade jag tänkt måla de där små porslinssmyckena som jag köpte strax innan jul? Och var hade jag lagt de där fotona med fina landskapsmotiv till filbunkarna?....

Ett Nytt År med nya möjligheter, brukar man säga...

Jag avslutade det gamla med att pulsa i snön, eller rättare sagt sitta på en häst som pulsade i snön... Kyligt, stelt av alla kläder, och ovant efter en alltför lång paus. Men fjordingens frustande sade mig att det är ok. Vi fortsätter in i det nya året, hur det än blir.

Idag har jag inlett det nya året med att pulsa i snön, själv. Tillsammans med en annan familjemedlem gjorde vi snöänglar (huh, att försöka komma upp ur snödrivan efteråt utan att förstöra ängeln!! man sjunker ju bara djupare och djupare i snön ju mer man jobbar!!) och sen gjorde vi en stor hälsning till alla kråkor eller andra flygare som seglar över vår åker: Gott Nytt År! med snöängelsbokstäver: släng dig i snön och försök få det att se ut som rätt bokstav...

Alltid får man ju lite motion av sånt!